Vilken röst hörde Bush?

Krönikan är publicerad i tidningen Dagen www.dagen.se
 
Det har uppstått en schism mellan den palestinske chefsförhandlaren Nabil Shaath och Via huset i Washington.

Dåvarande palestinske utrikesministern Nabil Shaath påstår att President Bush sade till honom när de träffades i juni 2003 att han beslutade om invasionen av Irak, liksom det militära agerandet i Afghanistan efter 11 September 2001, utifrån en religiös övertygelse. Enligt Nabil Shaath skulle Bush hävdat sig höra Guds röst uttrycka att Bush skulle bekämpa tyranniet i Irak och även skapa en palestinsk stat. Vita huset förnekar att den amerikanske presidenten skulle uttryckt sig på det viset..

Vi kan aldrig exakt veta vad som sagts bakom stängda dörrar, men detta hade aldrig blivit världsnyheter i veckan som gick om det funnits en viss klangbotten för påståendet. President Bush har en stark religiös övertygelse och han har ofta hävdat att hans tro styr hans politiska handlande. Detta var också en avgörande faktor bakom det starka stödet från framför allt högerkristna i det senaste Presidentvalet.

Som kristen socialdemokrat vill också jag låta tron påverka mitt politiska handlande. Men jag skulle aldrig hävda att jag fått höra Guds tilltal för den ena eller andra uppfattningen. För hur kan jag vara säker på att jag hörde rätt. Eller som Martin Luthers far ifrågasatte sonens uppenbarelse: Hur kan du vara säker på att det inte var djävulen du hörde?

Guds röst brukar ofta kallas samvete. Det är en röst som ska fa oss att reflektera, stanna upp och att växa i ansvar. Det är inte en röst som frånsäger sig ansvar eller stimulerar till förenklade lösningar.

Matteusevangeliet fångar Guds röst som den mest utsattes röst – vad vi har gjort mot dessa minsta, det har vi gjort mot Herren.

Som stimulans för en sökande och reflekterande hållning, en hållning som hjälper oss att se på politiken med de mest utsattas perspektiv, kan tro förstärka och utveckla den politiska etiken.

Så har t ex kyrkor och religiösa företrädare bidragit till att utveckla folkrätt och mänskliga rättigheter som viktiga instrument för umgänget mellan länder och folk och för relationen mellan politisk makt och individer.

Men religion kan också ha motsatt inverkan. Politiserad religiös fundamentalism kan bidra till att förenklat dela upp en komplex värld i onda och goda, göra tillvaron mer svart-vit och därigenom till och med legitimera våld och maktpolitik. Allra tydligast blir detta när politiska ledare säger sig företräda en syn där gudomlig rätt, i deras egen tolkning, anses stå över folkrätt och mänskliga rättigheter.

Den amerikanska administrationens motstånd mot att stärka FN, oviljan att söka samarbete mot de hot mänskligheten står inför – från terrorism till klimatförändringar – är inte politiskt logisk, eftersom den strider också mot det egna intresset.

Motståndet är ideologiskt och det är religiöst betingat. Det påminner oss om att politiserad religiös fundamentalism förekommer i alla religioner.

Detta är en utmaning för oss kristna. Av samma skäl som vi önskar att vanliga förnuftiga muslimer eller judar behöver ta ansvar för att hantera extrema hållningar bland sina bröder och systrar när det får politiska implikationer, har vi ett ansvar till dialog med politiserad kristen fundamentalism.


Peter Weiderud
Ordförande, Broderskapsrörelsen