Weiderud på DN-debatt om kärnvapenfrågan

Kärnvapen är dödligt farliga så länge de finns. Därför måste vi öka ansträngningarna att avskaffa alla kärnvapen skriver Lena Hjelm-Wallén och Peter Weiderud. 60 år efter atombomben över Hiroshima har ickespridningsavtalet hamnat i kris och förhandlingarna om nedrustning går på sparlåga. Vi måste åter få i gång verkligt nedrustnings- arbete, skriver Lena Hjelm-Wallén och Peter Weiderud.

Världen förändrades dramatiskt den 6 augusti 1945. Den första atombomben exploderade över den japanska staden Hiroshima. En bländande blixt slog upp över himlen. Ett svampformigt rött moln bildades, och en eldstorm flammade upp. På fyra kilometer avstånd uppstod eldsvågor av hettan. Den radioaktiva strålningen och hettan spred död omkring sig. Nästan 100 000 människor dödades direkt. Vid 40-årsminnet av bombfällningen uppgavs antalet döda ha ökat till drygt 138 000 människor.

Amerikanerna släppte ännu en atombomb den 9 augusti över Nagasaki. Byggnaderna förstördes nästan helt. Dödssiffran steg successivt till cirka 70 000 människor.

Atombomberna för 60 år sedan blev startsignalen till kapprustningen. Trots att världen borde ha kommit till insikt om kärnvapnens katastrofala verkan finns de kvar.

När vi manifesterar de fasansfulla minnena från Hiroshima och Nagasaki står det klart att opinionsbildningen mot kärnvapen måste stärkas. Från slutet av 80-talet förleddes många tro att kärnvapenproblemet var på väg att lösas. Så är det inte alls.

Yngre människor, särskilt yngre politiker och journalister, borde skaffa sig en djupare kunskap om frågor rörande kärnvapen. Stora folkrörelser som partier, fackföreningsrörelse och kyrkor borde på nytt sätta nedrustning högre upp på agendan. I Sverige borde vi mer aktivt delta i olika internationella nätverk för kärnvapennedrustning.

Syftet med opinionsbildningen är naturligtvis att åter få i gång verkligt nedrustningsarbete. Det var också skälet till varför Anna Lindh och den svenska regeringen initierade Kommissionen om massförstörelsevapen som leds av Hans Blix och som ska presentera sina förslag nästa år.

Under 1960-talet ledde nedrustningsarbetet till några viktiga avtal som det partiella provstoppsavtalet och ickespridningsavtalet (NPT). Enligt NPT-avtalet har de fem erkända kärnvapenmakterna förbundit sig att nedrusta och på sikt avskaffa sina kärnvapen mot att övriga stater avstår från att skaffa sig dessa vapen. Vid översynskonferenser i FN:s regi diskuteras denna process och nya åtgärder beslutas.

Dessvärre blev den senaste översynskonferensen i maj i år ett stort misslyckande efter relativt framgångsrika konferenser 1995 och 2000.

Att ickespridningsavtalet nu hamnat i kris har flera orsaker. För det första har ingen överenskommelse om nedrustning skett efter Moskvaavtalet 2002. Därmed har balansen mellan kärnvapenstaternas löften och övriga länder rubbats. För det andra söker både USA och Ryssland en ny militär och politisk roll för kärnvapen.För det tredje sker en spridning. Indien, Israel och Pakistan har i dag kärnvapen. Nordkorea hävdar att man har och IAEA har kritiserat Irans anrikningsprogram. Ickestatliga aktörer, som är beredda till terror för sina politiska syften, är i dag organiserade på ett sätt att de skulle kunna använda kärnvapen. Kärnvapenteknik har sålts för vinstintressen, vilket inte skedde under kalla kriget.

Förhandlingarna vid FN-konferensen om nedrustning i Genève går på sparlåga, och producerar inte längre några påtagliga resultat. Det är viktigt att förhandlingarna återaktiveras.

Vi anser att det förslag vi var med och utarbetade inom utrikesdepartementet, den så kallade Ny Agenda Koalitionen (NAC) och som den svenska regeringen framförde i juni 1998, fortfarande äger giltighet.

NAC-förslaget och de tretton stegen som FN:s NPT-konferens 2000 ställde sig bakom ligger fortfarande i framkant på nedrustningsagendan och stöds av allt fler av FN:s medlemsstater. Vi anser vidare att det krävs att nya aktörer tar sitt ansvar, främst för att överbrygga motsättningen mellan Ryssland och USA och avseende de länder som har kärnvapenambitioner. Länder som frivilligt avstått från egna kärnvapen som Sydafrika, Brasilien, Libyen, Ukraina och Kazachstan skulle kunna driva på tillsammans med Japan, Sverige, Kanada och Tyskland. Här finns en möjlighet att stärka samarbetet för kärnvapennedrustning, en möjlighet som förhoppningsvis den svenska regeringen ska ta till vara.

I inledningen till sin kommissionsrapport skrev Olof Palme: - "Vårt alternativ är gemensam säkerhet. Det går inte att hoppas på en seger i ett kärnvapenkrig, motståndarna skulle förenas endast i lidande och förstörelse. De kan överleva bara tillsammans. De måste uppnå säkerhet inte mot motståndaren, utan tillsammans med honom. Den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam överlevnad i stället för hot om ömsesidig förintelse."

Kärnvapen är militärt obrukbara. Egentligen är de enbart politiska vapen. Ändå är de dödligt farliga så länge de finns. Därför måste vi öka ansträngningarna att avskaffa alla kärnvapen. Aldrig mera Hiroshima och Nagasaki!

LENA HJELM-WALLEN
Ordförande i Olof Palmes internationella centum
PETER WEIDERUD
Ordförande i Broderskapsrörelsen - Sveriges kristna socialdemokrater