Weideruds tal från valupptakt

Peter Wideruds tal på valupptakten i Arboga 2006

Parti vänner,

Arboga är fantastisk plats att bo i, att växa upp i, att åldras i och att flytta till. Jag vet, för jag har flyttat hit två gånger.

Första gången var den 3 januari 1960, som barn till en ensamstående sjuksköterska som kom till Arboga för ett nytt jobb och för att bygga en framtid för sig och sin då lilla familj.

Andra gången var för en månad sedan, då jag efter några år av internationellt arbete, återvänder till den plats som format mig mer än någon annan. Det är ett privilegium att som den färskaste av Arbogabor få förmånen att tala vid valupptakten för socialdemokraterna i Arboga. Och det är en alldeles särskild förmån att få göra det också som nominerad av Arboga Arbetarekommun att företräde er i Sveriges riksdag.

Det har hänt mycket mellan mina två flyttar till Arboga. Många av de industrier jag växte upp med finns inte längre. Den trygghet de representerade i form av fasta jobb och försörjning finns inte längre.

Men istället finns ett gymnasium och även ett Högskolecentrum. Det finns utbyggd barnomsorg. Det finns en ny järnväg och en ny motorväg. Förändringar som har kommit till genom aktivt arbete från en framsynt socialdemokratisk kommunledning i samspel med partivänner på regional och nationell nivå.

Det är just detta som är politikens uppgift. Att när samhället förändras söka de nya redskapen för att ge människor trygghet, framtidstro och

På 1960-talet bestod tryggheten för den lilla människan i stora och fasta institutioner. Men samhället förändras. Inte minst i vår tids globalisering ser vi hur gamla jobb försvinner och nya skapas i ett rasande tempo.

Dessa förändringar är smärtsamma, men vi kan inte önska bort dem. Istället måste vi skapa trygghet på ett nytt sätt. Och det bästa sättet är att göra människorna starka och trygga.

Det är därför det är så viktigt att satsa utbildning och bildning. De saker som aldrig kan berövas en människa när livet eller tillvaron förändras, utan istället gör henne stark att möta förändringarna.

Det är därför det är så viktigt att satsa på kommunikationer och omsorg. Både för att göra det möjligt för människor att bli rörliga och flexibla, men också för att locka nya näringar och arbeten till Arboga.

Att politiken är annorlunda och att vi måste söka nya väger, innebär inte att skillnaderna mellan höger och vänster blivit mindre. Tvärtom. I en snabbt föränderlig och globaliserad värld krävs flexibilitet och förändringsbenägenhet hos både samhället och den enskilda människan. Då finns det två mycket olika politiska vägar att gå.

Den till höger handlar om att öka det ekonomiska trycket på människor, genom ökade löneskillnader och minskad trygghet tvinga fram flexibilitet.

Den till vänster handlar om att hålla ihop samhället, bära förändringarna gemensamt och genom trygghet hjälpa människor bli starka i förändringen. Skapa broar mellan gamla och nya jobb. Göra det möjligt att behålla huset, även om jag blir långtidssjuk. Möta förändringsbehovet med insikten av att trygga människor vågar.

Vägen till höger kan på kort sikt både leda till minskad arbetslöshet och höjd BNP. Det kan vara en lockande väg för de starka, om man vill sköta sig själv och strunta i andra.

Den till vänster kan värna och utveckla ett människovärdigt samhälle. Ett samhälle där den mest ekonomiskt och socialt mest utsatte har störst möjlighet till ett värdigt liv.

Svensk socialdemokrati entydigt valt en väg till framtiden där alla ska vara med. Och jämför vi med andra länder som valt liknande väg, har vi lyckats bättre än något annat land att kombinera sammanhållning med ekonomisk utveckling och låg arbetslöshet. Vi säger nej till nyliberala lockbeten i mötet med en globaliserad värld.

Därför ligger Sverige i topp i de internationella mätningar som väger samman ekonomiska och sociala faktorer. Svensk sjukvård ligger i Europas toppklass. Sverige är världens bästa land att vara mamma i, enligt Save the Children. Svenskarna har världens bästa studieförutsättningar, enligt det nordamerikanska institutet Education Policy Institute.

Det är genom att tydliggöra denna avgörande ideologiska skillnad – ett samhälle för de starka eller ett samhälle för alla – som vi socialdemokrater ska bjuda upp till dans under hela valrörelsen och säkra fortsatt socialdemokratisk majoritet i kommun, landsting och riksdag 17 september.

När vi socialdemokrater säger bevarad och utbyggd välfärd, vill moderaterna sänka skatterna till genomsnittlig EU-nivå. Det motsvarar 250 miljarder kronor – var femte skattekrona.

Om inte moderaterna ska upprepa vanstyret från 1991-94 med galopperande budgetunderskott och skenande räntenivåer, motsvarar det var femte sjuksköterska, var femte dagis- och högskoleplats, tre månader kortare föräldraförsäkring, arbetslöshetsersättning alla dagar utom fredag o s v.

Förslaget att slopa fastighetskatten är ett tydligt exempel. Den är en viktig skatt i ett modernt samhälle, dels därför att den ger väsentliga bidrag – 30 miljarder - till det vi behöver göra tillsammans, dels därför att den bidrar till att solidariskt fördela resurserna från ekonomiskt starka regioner och individer till dem som är svagare.

Slopad fastighetskatt är en gigantisk resursöverföring från det gemensamma till en relativt begränsad grupp. I gruppen finns enstaka individer som har små inkomster, men som bor i hus med höga taxeringsvärden. Den gruppens problem måste mötas med begränsningsregler, dämpningsregler och andra åtgärder. Huvuddelen av fastighetsägare har dock förutsättningar att kunna betala skatt på sina förmögenheter.

Som Arbogabor säger vi inte nej till högerns förslag därför att vi själva har förhållandevis låga taxeringsvärden. Vi gör det därför att det är oansvarigt. Det undergräver de offentliga finanserna och omfördelar från fattig till rik. Det är ett omoraliskt förslag.

När vi socialdemokrater presenterar sysselsättningspaket med utbildnings- och praktikplatser och plusjobb som sammanlagt inneburit 55.000 jobb, vill moderaterna skära åtta miljarder från arbetslöshetsbekämpningen. Det innebär att 90.000 människor blir öppet arbetslösa och själva får klara sig bäst de kan.

När vi socialdemokrater presenterar ett förslag om ökad anställningstrygghet – den som varit anställd 14 månader hos samma arbetsgivare under fem år får rätt till fast anställning – och tar krafttag mot ungdomsarbetslösheten, föreslår Maud Olofsson en försämring av anställningstrygghet för ungdomar under 26 år.

Förslaget att unga ska kunna sägas upp utan anledning har skapat massprotester i Frankrike. Och det är självklart. Tanken att segregera, vare sig det handlar om ålder, kön, etnicitet eller religion, är ovärdigt ett modernt, demokratiskt rättssamhälle.

Maud Olofssons förslag skapar inte 60.000 nya jobb, som hon tror. Det skapar 60.000 nya demonstranter.

När vi socialdemokrater bygger ut högskolan, för att kunna möta en ökad global konkurrens med kunskap, vill högern konkurrera med lägre löner och otryggare anställningsförhållanden.

När vi socialdemokrater återställer målet om en procent av bruttonationalinkomsten i internationellt utvecklingsbistånd, vill moderaterna dra ned biståndet med åtta miljarder kronor.


Partivänner,

Skillnaden mellan höger och vänster – mellan den starkes rätt och människans rätt – blir ännu större när vi går utanför landets gränser.

Vi har sett under Libanonkrisen hur en socialdemokratisk regering inte bara snabbt ombesörjt den mest omfattande evakueringen av svenskar, utan också på tydlig folkrättslig grund kritiserat både Israel för dess övervåld och USA för dess ovilja att snabbt nå en FN-resolution med krav på eld-upphör och fredlig lösning av konflikten. Dessutom har den svenska regeringen tagit ledningen för att samla det internationella samfundet till humanitära insatser och återuppbyggnad.

I en globaliserad värld flyter gränserna mellan inrikespolitik och utrikespolitik ihop. Vår solidaritet är inte bara något vi gör av omsorg mot andra. Det är en investering i en säkrare och fredligare värld också för oss själva. Krig, konflikter, miljökatastrofer, terrordåd eller annan internationell brottslighet känner inte några gränser. Därför ska den svenska regeringen vara en tydlig och orädd röst för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi ska våga tala klarspråk när andra är tysta.

Socialdemokratiska regeringar har gjort Sverige till ett föregångsland i kampen mot krig, fattigdom och globala orättvisor. Vi är drivande i arbetet för att reformera FN. Att Sverige fått förtroendet att som ordförande av FN:s generalförsamling leda reformeringen av FN bygger på årtionden av arbete i kampen för en rättvisare värld och ett engagemang för mänskliga rättigheter. Vi har vågat vara tydliga, också när motståndet kommit från mäktiga länder. Sverige har stått upp för folkrätten och arbetat för nedrustning. Vi är bland de länder i världen som satsar mest på fattigdomsbekämpning och vi driver en politik på alla områden som bidrar till en hållbar global utveckling.

Mot detta står en borgerlig allians där moderater och folkpartiet vill ansluta Sverige till försvarsalliansen Nato. Ett Nato-medlemskap ger oss inga säkerhetspolitiska fördelar, men skulle innebära en minskad självständighet i vissa avgörande frågor, till exempel i det internationella nedrustningsarbetet mot kärnvapen.

Vi vet från Irakkriget att folkpartiet ville skicka soldater till Irak och moderaterna försvarade den olagliga invasionen. Det faktum att både vår statsminister och dåvarande utrikesminister Anna Lindh entydigt beskrev det USA-ledda kriget som folkrättsstridigt, gjorde det möjligt för FN-chefen Kofi Annan att stå starkare i sin kritik.

Efter den hetaste sommaren i mannaminne är det också självklart att inse vikten av en stark svensk politik mot klimatförändringar och för minskat oljeberoende. Också här finns svensk socialdemokrati, med en av miljöengagemang närmast frustande partiledare, i den absoluta framkanten. Att jämföra med en moderat partiledare som faktiskt inte bryr sig och att parti som utmärker sig som miljöpolitiskt drivankare.

Partivänner,

Vi vet att den här valrörelsen blir besvärligare och tuffare än på mycket länge. De borgerliga har talat sig samman och tagit ett steg åt vänster.

Det betalar sig i opinionsundersökningar. Väljarna vill ha socialdemokratisk politik, och det är alltid tacksamt att kunna stå för förändring.

Vi ska komma ihåg att vi innehaft regeringsmakten sedan 1994. Och sedan 1932 har väljarna endast släppt fram borgligt styre och vanstyre under sammanlagt nio år. Detta är fullständigt unikt i både Europa och övriga världen.

Men den moderata flirten med folkhemmet är enbart valtaktik. Och det är en taktik så grov att den inte kan hålla ihop vare sig en borgerlig allians eller ett moderat parti i annat än medvind.

Det är samma taktik som Bush försökte i USA. Han talade om medkännande konservatism i valet. Men när han blivit valt fanns endast råkonservatism och en högerpolitik som vidgar klyftorna, både i landet och i världen.

Ofinansierade skattesänkningar, som innebär att den rikaste tiondelen blivit rikare på lånade pengar, samtidigt som flertalet fått det sämre. Galopperande budgetunderskott i kombination med rekordstort underskott i bytesbalansen för mot kollaps i amerikansk ekonomi och en ekonomisk situation som det kommer att ta lång tid för kommande generationer att reda upp.

Ett kortsiktigt gynnande av de redan välbeställda, på bekostnad av utsatta grupper och framtidens generationer. Vi känner igen mönstret från det svenska högerexperimentet i början av 1990-talet.

Under fernissan av de nya moderaterna finns samla gamla höger som varit socialdemokratins huvudmotståndare ända sedan demokratin började ta gäng i vårt land. Högerns meritlista i riksdagen de senaste 90 åren är en konsekvent kamp mot sociala reformer, mot demokrati och mänskliga rättigheter och mot möjligheterna till ett värdigt liv för de som är mest utsatta i vårt samhälle.

Låt mig bara ta några exempel:
Mot allmän olycksförsäkring i arbetet 1916
Mot allmän och lika rösträtt 1918
Mot 8 timmars arbetsdag 1919
Mot dödsstraffets avskaffande 1919
Mot kvinnlig rösträtt 1921
Mot allmänna folkskolan 1927
Mot statsstöd till sjukkassan 1931
Mot beredskapsarbeten 1933
Mot statsstöd till a-kassorna 1934
Mot två veckors semester 1938
Mot sänkt rösträttsålder 1941
Mot fria skolmåltider 1946
Mot allmän sjukförsäkring 1946
Mot allmänna barnbidraget 1947
Mot arbetsskyddslagen 1948
Mot tre veckors semester 1951
Mot fri sjukvård 1953
Mot ATP 1959
Mot fyra veckors semester 1963
Mot 40-timmarsvecka 1970
Mot Lagen om anställningsskydd 1973
Mot fem veckors semester 1976.

Den nya högern är den gamla högern i ny dräkt. Likt vargen i berättelsen om Rödluvan och mormor finns de stora ögonen, öronen och tänderna kvar. Vår uppgift är att hjälpa väljarna att genomskåda den moderata valtaktiken, genom att konsekvent och tydligt peka på de grundläggande ideologiska skillnaderna.

Då kan vi övertyga att det enda sättet att få en vänsterpolitik är att säkra en vänstermajoritet i Sveriges riksdag.

Det är bara med en vänstermajoritet som vi kan förverkliga ett samhälle där alla – inte bara de starkaste och rikaste – får möjlighet att förverkliga sina drömmar.

Alla ska med! Så enkelt är det.