Inledningsanförande av förbundsordförande Peter Weiderud

Tal av förbundsordförande Peter Weiderud vid öppnandet av kongress i Uppsala17 juni 2011 för Sveriges kristna socialdemokraters förbund – Broderskapsrörelsen

Broderskapare, kongressdeltagare

“Where is the Life we have lost in living? Where is the wisdom we have lost in knowledge? Where is the knowledge we have lost in information?”

Var finns den mening som vårt liv förtränger? Var finns den vishet vi förlorar i kunskap? Var finns den kunskap som försvinner i information?

Denna utmaning, formulerad av T.S. Eliot redan i Broderskapsrörelsen barndom, fångar vad politik ytterst handlar om. En uppgift som är svår i vårt överfyllda informationssamhälle.

Vilken information och vilken kunskap ska vi ta till oss och hur ska vi tolka den? Hur ska vi hantera motstridig information. Det beprövade rationella förhållningssättet, att försöka skilja fakta från värderingar, blir allt svårare att upprätthålla.

Ju mer komplext vårt samhälle är, desto viktigare blir våra värderingar. Det är med hjälp av våra värderingar som vi kan anrika information till kunskap, och kunskap till visdom.

Broderskapsrörelsen är en värdestyrd politisk rörelse. Vi är en organisation som tar politiken på allvar, därför att politiken ytterst annat handlar om livsmening och framtidshopp för de människor som behöver politiken mest – de som finns på samhället och världens botten.

Det är ett privilegium att de senaste åren haft ert och medlemmars förtroende att leda denna fantastiska rörelse.

Det är ett privilegium att samlas till kongress i Broderskap. Vi samlas inte för att informera varandra eller ge varandra ny kunskap. Vi samlas för att hjälpa varandra att vässa vår politiska visdom. Vi stöttar varandra att se hur politiken kan omsätta livsmening i handling.

Det är en stor uppgift som ligger framför oss. Vi ska ta ställning till nya stadgar för vår rörelse och därmed säkra att rörelsen kan bli stark och livskraftig också i framtida politiskt liv.

Vi ska behandla 60 motioner i en rad sakfrågor, och dra vårt strå till stacken för ett jämlikare samhälle och en rättvisare värld.

Vi ska diskutera hur vi kan bidra till en förnyelse av vårt moderparti, så att vi kan bryta de senaste 20 årens kräftgång och hos väljarna uppfattas som ett statsbärande parti inte bara i det industri- och enhetssamhälle vi lämnar bakom oss, utan också i det framtida globaliserade, mångkulturella, kunskapsbaserade tjänstesamhället.

Vi ska minnas och hylla de aktiva broderskapare, som lämnat oss sedan vi senast samlades till kongress.

 

Kongressdeltagare,

Valet 2010 var det sämsta för vårt parti, sedan vi fick allmän rösträtt. Men för Broderskapsrörelsen blev valet en framgång. Vi nådde de viktigaste av våra uppställda mål – framför allt vad gäller rösterna från gruppen kyrkobesökare.

Socialdemokratin har tidigare nått 20 procent av dessa väljare, hälften jämfört med medelsvensken. I höstens val gick 60.000 av kyrkobesökarna från höger till vänster, från kd till s, och vi nådde totalt 28 procent.

Det beror inte bara på Broderskap. Det beror främst på att denna grupp har stor känslighet för de växande klyftorna. Kyrkorna möter växande grupper av utförsäkrade, hemlösa och nyfattiga barnfamiljer.  Oron för ett framväxande två-tredjedelssamhälle fick en grupp som har stark känsla för människors utsatthet att gå tvärs emot den allmänpolitiska trenden.

Det säger också något om kyrkornas naturliga samhällsroll. Eller för att åter citera T.S. Eliot

”Kyrkan har en kritisk roll att fylla i varje samhälle. Om kyrkan och samhället befinner sig i total harmoni är det förmodligen fel på kyrkan. Men om de befinner sig i total konfrontation, är det förmodligen fel på samhället.”

Denna överströmning säger något om vilka som är vårt folk – framtidens socialdemokrater.  Vårt folk är inte bara den minskade gruppen av kollektivanställda i industrisamhället. Vårt folk är alla som behöver politiken för att kunna förverkliga sina drömmar om ett bättre samhälle – ett bättre liv för sig själva och andra.

Det är nya och gamla svenskar. Det är unga och äldre. Det är kvinnor och män. Kristna och muslimer. Minoriteter i allt från samer och romer till HBT-personer och dyslektiker. Också de med bra jobb och utbildning, och som vill ha ett samhälle som håller ihop ekonomiskt och socialt. De är beredda att betala för detta, men har höga krav på att få den egna vardagen gå ihop och förverkliga de egna drömmarna.

En betryggande majoritet av Sveriges befolkning tänker socialdemokratiskt, vill ha ett samhälle med socialdemokratiska ideal, men har de senaste decennierna känt en växande tvekan om vi är partiet som kan förverkliga detta. 

Det är en svensk majoritet som hoppas på en frihetlig och framtidsorienterad socialdemokrati, som måste lyssna in, men också göra upp med både vänstertraditionalisternas nostalgi och högerförnyarnas marknadsiver.

De söker ett parti som har anledning att vara stolt över vad vi har åstadkommit, men som nu måste organisera den nya underklassen, den klassiska arbetarklassen och en ansvarskännande medelklass.

För att lyckas behöver vi identifiera en ny huvudmotståndare, som inte är moderaterna. Det fungerade när moderaterna företrädde en tokhöger och inte var regeringsdugliga.

Vår huvudmotståndare är orättvisorna, en växande ojämlikhet och människors ofrihet till att kunna förverkliga sina drömmar.

Vi ska sikta mot stjärnorna. Då når vi trädtopparna. Det räcker för att få människors förtroende att bygga samhället.

Siktar vi mot det rörliga målet moderaterna, når vi ingenstans.

 

Kongressdeltagare,

Hösten och vintern var en svår tid för vårt parti. När vi behövde ta oss samman, analysera det förändrade samhället, förändra vår partikultur och söka en förnyelse på djupet, förföll vi till falangstrider, låsningar och kotterier som gjorde återkomsten längre och svårare.

Broderskapsrörelsen har varit lyckligt befriad från den typen av motsättningar som efter valet slet sönder vårt parti. Det beror dels på att människor inte söker sig till oss för makt och inflytande, utan för att man attraheras av våra värderingar och förhållningssätt, dels på att vi står med ett ben in arbetarrörelsen och ett ben i den ekumeniska rörelsen.

Det ger oss perspektiv. Det är inte partiet som är religion. Partiet är ett redskap som vi kan använda för att söka förverkliga det vår tro och övertygelse leder oss till. Vi måste använda vår roll för att hjälpa partiet komma över några av de självdestruktiva motsättningarna.

En sådan är just vår självupplevda motsättning mellan höger och vänster. Den är fel i sin utgångspunkt. Ingen förnuftig människa söker sig till socialdemokratin om man vill driva samhället åt höger. För det finns mer lämpliga partier.

Den är också sakpolitiskt fel. I detta märkliga raster skulle Broderskapsrörelsen vara extremvänster i frågor ekonomisk jämlikhet, folkrätt och bistånd. Men höger i fråga om skolpolitik, näringspolitik eller religionsfrihet.

Motsättningarna handlar inte främst handlar om höger respektive vänster, utan att vi har olika bilder av samhället och vilka lösningar som fungerar beroende på var vi befinner oss.

Arbetarklassen har inte bara krympt, utan också blivit medelklass. Vi har fått en ny underklass. Invandrare och ungdomar, som aldrig kommit in på arbetsmarknaden, har vi inte förmått organisera. De röstar på kredit. Det borgliga alternativet är värre och de hoppas att vi ska se deras behov trots allt.

Vi har fått en välutbildad medelklass som ställer höga krav. Många vill ha ett samhälle som håller ihop socialt och ekonomiskt, men är inte beredda att kompromissa med det som är viktigt för dem. De vill ha eget inflytande på sina barns skolgång eller föräldrars åldringsvård.

Detta är trender vi ser över hela landet, men de är måttliga i landsorten och där industrisamhället lever kvar. I Arboga, där jag kommer ifrån, fungerar den traditionella politiska retoriken och de kollektiva lösningarna – det som vi felaktigt kallar vänster – alldeles utmärkt, ännu en tid.

I storstäderna och på våra universitetsorter, där det förändrade samhället fått kraftigare genomslag är verkligheten en annan.  I Stockholm röstade 13 procent av de som har arbete på det socialdemokratiska arbetarepartiet. På många av dessa platser har våra partivänner försökt hitta nya svar på det tappade förtroendet hos väljarna. Ibland, kanske alltför ofta, har det resulterat i en anpassning till marknadslösningar eller den politiska mitten. Därav stämpeln höger.

Denna låsning mellan en traditionsorienterad s k vänster och en s k höger som tagit intryck av samhällsförändringarna, men introducerat lösningar som andra delar av partiet upplever som hot mot grundvärderingarna, måste snarast bringas till ett slut. Vi kan bara vinna väljarnas förtroende om vi har en politik för hela landet.

Båda dessa grupper behöver komma upp ur skyttegravarna. Den s k vänstern kommer inte att ta den s k högern på allvar förrän man är övertygad om att dessa socialdemokrater inte hotar de grundläggande värdena om ett mer jämlikt samhälle.

Och den s k högern kommer inte att ta den s k vänstern på allvar om man inte blir övertygad om att dessa förstått vidden av de samhälls- och värderingsförändringar vi står i.

I denna dialog kan Broderskapsrörelsen fungera som en katalysator. Som en stark internationalistisk kraft, med örat tätt till marken för att förstå de nya orättvisorna och bärare av en stark frihetlig idétradition kan vi söka visa att valet inte står mellan att gå bakåt till vänster och framåt till höger, utan framåt till vänster. Staka ut en ny väg.

Vi kommer att ta oss igenom ekluten. En viktig förutsättning är att vi har en partiledare som har ett starkt förtroende i partiets mer traditionella led och samtidigt har insikten om de samhällsförändringarna vi står i.

Men ska vi kunna bistå vårt moderparti i denna nödvändiga resa, måste vi också kunna göra vår egen förändringsresa.

 

Kongressdeltagare,

När frälsningssoldaten Emil Stålberg i Örebro för 85 år sedan såg behovet av att politiskt organisera människor som utifrån sin tro sökte vägar att förverkliga ett mer jämlikt, ansvarskännande och rättvist samhälle, hade han, i ett internationellt perspektiv, ett mycket begränsat urval människor att arbeta med.

Det religiösa Sverige bestod av kristna protestanter. Romerska katoliker hade varit utrotade sedan reformationen. Det fanns små grupper av judar på de fem orter där dessa hade tillåtits bosätta sig och en handfull ryska ortodoxer, framför allt i Stockholm. Muslimer förekom inte i den svenska religionsstatistiken så sent som på 1960-talet.

Den kristna protestantiska identitet som länge präglade Broderskapsrörelsen var självklar och naturlig, sett utifrån vårt lands religiösa homogenitet.

Successivt har Sverige, tack vare globalisering och migration, blivit mer lik världen i stort.

Protestantismen dominerar alltjämt, med en miljon aktiva i Svenska kyrkan och 300.000 medlemmar i de protestantiska frikyrkorna.

Men bland de aktiva troende räknar vi idag också 150.000 romerska katoliker, lika många ortodoxa bekännare och 200.000 praktiserande muslimer. Även den judiska gruppen har växt, liksom buddister, hinduer, bahai och andra bekännare.

Broderskapsrörelsen har under många år stått på barrikaden för att dessa, i huvudsak nya, svenskar ska få religionsfrihet och övriga mänskliga rättigheter tillgodosedda och på olika sätt sökt motverka diskriminering.

Vi har lokalt engagerat oss för fungerande gudstjänstlokaler. Vi har lett förhandlingar med djurskyddsmyndigheten om att förena religiös slakt med svenska djurskyddsbestämmelser. Vi har tagit strid mot Sverigedemokrater och folkpartister när man velat införa slöjförbud eller på annat sätt försvåra för religiösa minoriteter.

Vårt engagemang har givit stor respekt i dessa grupper, som i växande utsträckning söker sig till oss för att bidra med sina erfarenheter i vårt arbete och det svenska samhällsbygget.

Även muslimer och judar söker sig till oss trots att vårt namn är Sveriges kristna socialdemokraters förbund.

Vi skulle säkert kunna hanka oss fram som vi är ytterligare en tid, med ungefär samma argument som de traditionella delarna av vårt parti använder för att söka bortse från oåterkalleliga samhällsförändringar.

”Historien straffar den som kommer för sent”, sa Michael Gorbachev när han i oktober 1989 besökte det östtyska kommunistpartiets sista kongress. Med de orden släppte han spärrarna för en process som fem veckor senare ledde till Berlinmurens fall.

Broderskapsrörelsens kongress i Uppsala 2011 har möjlighet att genomföra nödvändiga förändringar i tid. Vi kan se till att Broderskapsrörelsen är i takt med tiden och kan stå stark inte bara nu, utan också i framtiden.

När vi visar på vår egen förändringsförmåga, och de positiva resultat det skapar, ökar våra möjligheter att påverka och förändra också vårt parti till att bli i takt med tiden.

Att öppna upp, modernisera och visa att vi på allvar är beredda att organisera nya människor för att möta aktuella frågor, är självklart ett sätt för Broderskapsrörelsen att växa. Vi ser redan, som ett resultat av styrelsens förslag, tecken på en sådan väckelse, med flera nya grupper, framför allt i Storstockholmsområdet.

Detta engagemang måste komma utifrån enskilda människors önskan att organisera sig och jobba. Kongressens uppgift är att undanröja hinder för människors engagemang.

Det är min förhoppning att vi kan göra det i stor enighet.

 

Kongressdeltagare,

Att vara i takt med tiden är inte detsamma som att i populistisk anda söka vara populär i stunden. Eller för att åter tala med T.S. Eliot.

”Den som ingår äktenskap med tidsandan, riskerar att bli änkling i nästa generation.”

För Broderskapsrörelsen är det våra grundläggande värderingar om att bygga ett samhälle och en värld med de mest utsattas behov för ögonen som måste vara styrande – vad ni har gjort mot dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort mot mig.

Det handlar om att motverka ojämlikhet och söka nya politiska lösningar som säkrar förbättrade villkor och delaktighet för samhällets mest utsatta. Det handlar om att konsekvent stå upp för mänskliga rättigheter och folkrätt.

De mänskliga rättigheterna är odelbara och en helhet, och tidsandan kan hjälpa oss med förverkligande av vissa rättigheter, samtidigt som den undergräver andra.

De senaste 10 åren har vi sett fantastiska framsteg vad gäller HBT-rättigheter. Här är vår uppgift att finnas med i frontlinjen och säkra så att dessa nyvunna rättigheter blir bestående.

Under samma tid har t ex samers rättigheter inte gått framåt alls, och vi har upplevt krav på inskränkningar i religionsfrihet framför allt för muslimer. Här är vår uppgift att gå emot tidsandan och stå upp för de grundläggande principerna.

Ett mångkulturellt samhälle och en alltmer globaliserad värld innebär också att vi måste förstå och hantera olika värdesystem och att människor och kulturer hunnit olika långt i förståelsen av mänskliga rättigheter.

Jag satt i onsdags och diskuterade detta med en av ledarna för det socialdemokratiska partiet i Egypten. Han ville forma ett socialdemokratiskt program i sitt land som stärker och bygger mänskliga rättigheter i en konservativ muslimsk kultur.

Han beskrev två rättigheter som särskilt svåra att få gehör för i Egypten. Homosexuellas rätt till lika villkor för familjebildning och lika arvsrätt mellan bröder och systrar, kommer inte människor att acceptera i Egypten, resonerade han.

Jag beskrev hur vi i Broderskapsrörelsen arbetat både gentemot kyrkorna och vårt moderparti för att få acceptens för en könsneutral äktenskapslagstiftning. Jag undrade också om, i takt med växande dialog och utbyte av tankar, inte Egyptens kvinnor kommer att ställa krav på att behandlas lika, eller Egyptens föräldrar, som älskar sina döttrar lika mycket som sina söner, också kommer att tänka annorlunda i en snar framtid.

Detta är spännande och svåra frågor av en typ som vi kommer att möta allt oftare i ett mångkulturellt samhälle och en globaliserad värld. Genom dialog, samtal och utbyte kan vi hjälpa andra att på några få år ta sig igenom frågor som vi slitit med i decennier.

Omvänt kan vi få hjälp att se perspektiv som vi har missat, glömt eller fastnat i. Var finns den mening som vårt liv förtränger? Men det kräver öppenhet, lyssnande och en genuin vilja att ta människor på allvar.

Vi diskuterade också Egyptens behov av en sekulär konstitution. Hur den franska – eller europeiska – modellen av att separera kyrka och stat växte fram ur behovet att skydda staten mot otillbörlig påverkan från religionen. Eller den amerikanska motsvarigheten som växte fram ur motsatt behov – att skydda religionen från staten.

De har båda fungerat för vad de byggdes, men har brister ur det motsatta perspektivet.

I Europa fungerar skyddet för staten bra, men religionsfriheten, framför allt för minoriteterna, är allvarligt hotad i länder som Frankrike, Belgien och Holland, som infört slöjförbud för muslimer.

I USA är religionsfriheten stark, men staten är sårbar för religionernas påverkan. För 50 år sedan, när de amerikanska kyrkorna tänkte mer som Broderskapsrörelsen och påverkade USA till att bygga upp FN eller bar fram medborgarrättsrörelsen, var detta inte ett så stort problem. Men idag, när den kristna högern är starkast, är religionen en påverkan till abortmotstånd, dödsstraff eller till korståg mot den muslimska världen.

Det sekulära samhällskontraktet är ett fundament för Broderskapsrörelsen, både i Sverige, Egypten och USA. Men det behöver utvecklas och fördjupas så att det värnar både samhället och religionsfriheten.


Kongressdeltagare,

 

Under mitt korta besök i Egypten i onsdags kände jag en ny stämning av hopp. Unga, modiga människor har, med ny teknik och fredliga medel, kastat ut årtionden av diktatur för att bygga frihet och demokrati. I hela arabvärlden söker människor vägar att själva ta den makt över sin framtid, som de under lång tid förnekats.

 

Vi har anledning att glädjas och vara självkritiska. Inte för att vi haft kontakt och samarbete med Mubarak eller Assad. Kontakt, dialog och utbyte ska alltid vara huvudvägen i internationella relationer. Isolering och bojkott fungerar bara när berörda folk själva kräver det och behöver yttre påtryckningar för att själva skapa nödvändiga förändringar.

Däremot måste vi fundera över hur vi använder relationerna. Europas, och inte minst Sveriges utrikesministers, prioritet av stabilitet framför demokrati och mänskliga rättigheter är ett misstag vi ska lära av.

Den omfattande svenska vapenexporten till några av diktaturerna pekar på vikten att se över den svenska exportlagstiftningen. Tiden är kommen för införande av ett demokratikriterium i den svenska lagstiftningen.

Vi måste stödja demokratiutvecklingen i arabvärlden. Vi får inte upprepa misstaget efter det palestinska valet 2006, där även vi socialdemokrater i regeringsställningen vägrade acceptera resultatet av de fria och rättvisa valen.

Isoleringen av Hamas och det dåvarande palestinska försöket till samlingsregering bidrog till ett palestinskt inbördeskrig och en fruktansvärd utveckling i Gaza. Beskedet häromveckan, att Fatah och Hamas kommit överens om en ny samlingsregering och val i Palestina, kan undanröja det viktigaste hindret för ett svenskt erkännande av en självständig palestinsk stat.

Om några dagar seglar Freedom Flotilla 2 mot Gaza, med vår tidigare ordförande Evert Svensson ombord. Förra året var Ulf Carmesund en av deltagarna. Det är ett frivilligorganisationernas svar på Israels blockad av Gaza och omvärldens oförmåga att stå upp för folkrätten.

I Syrien har människors längtan till demokrati och mänskliga rättigheter brutalt slagit ner. Trots tortyr, massgripande och räder med tanks fortsätter protesterna, från alla delar av det syriska samhället. Våra krav på att upphöra med allt våld, ställa de ansvariga inför rätta och inleda en nationell dialog har klingat ohörda. Regimens dagar är räknade. Världssamfundet måste idag ge syrierna allt tänkbart politiskt stöd i form av flyktingmottagande och påtryckningar för att få ett slut på våldet och nå en demokratisk framtid för landet.

Beslutet av FN:s säkerhetsråd, på förslag av Libanon, att uppdra åt internationella samfundet att skydda civilbefolkningen i Libyen är en framgång för FN:s princip om ansvaret att skydda civila när de hotas av egna barbarer. Det är bra att Sverige är med i detta viktiga arbete.

Samtidigt är det inte med flygplan vi bygger demokrati i Libyen, utan med politik, ekonomisk utveckling och stöd till mänskliga rättigheter. JAS-planens främsta uppgift är att bana väg för ett aktivt svenskt deltagande där vi står upp för folkrättens viktiga principer. Inte minst måste vi se till att det finns en stark och aktiv arabisk närvaro i Libyenaktionen. De bomber som fälls, måste uppfattas som för araber, och inte mot dem.

Annars riskerar vi att det går lika fel som med den internationella närvaron i Afghanistan.

Kriget i Afghanistan har pågått i tio år och kan inte vinnas. Trots 150.000 västliga soldater vinner talibanerna terräng och hatet mot västerlänningar växer. Den folkrättsliga oklarheten, den massiva västliga dominansen i den militära närvaron och den totala totala obalansen mellan militära insatser å ena sidan, och politiska och civila å den andra har fört kriget i Afghanistan har nått vägs ände.

Det är ett svart hål som slukar all potential för västerländska bidrag till FN:s fredsbevarande operationer. Idag bär länder från Afrika och Asien 85 procent av FN:s egna operationer. Afghanistankriget slukar också utrikesdepartementets resurser för medling och politisk konflikthantering.

Den rödgröna överenskommelsen inför valet var att påbörja trupptillbakadragandet i juli 2011 och att ha svensk militär ute ur Afghanistan 2013. Detta var ett löfte till väljarna som idag ett flertal av svenskarna vill att vi håller fast vid.

 

Kongressdeltagare,

Låt mig lyfta fram ett av de viktigaste löftena vår partiordförande Håkan Juholt gav i sitt installationstal i mars. Att bekämpa barnfattigdomen i Sverige.

Det är en skam att barnfattigdomen ökar i ett rikt land. Att barn aldrig får chansen att blomma ut, på grund av knappa ekonomiska resurser i hemmet.  

 

Föräldrars fattigdom ger barnfattigdom. Vi ska titta på barnbidrag och bostadspolitik, vi behöver höja grundnivåer i föräldrapenning och underhållsstöd. Men allra viktigast är föräldrars möjlighet till egen försörjning.

 

Ofrivilligt deltidsarbetande föräldrar måste få möjlighet att arbeta heltid. Det behövs barnomsorg även under kvälls- och nattetid.  För barn från små ekonomiska förhållanden är en jämn och god kvalité på skolundervisningen, god skolmat och möjlighet till bra fritidsverksamhet alldeles avgörande.


Vi behöver satsa särskilt på de mest utsatta. Fosterbarn, som tas om hand av våra kommuner, hamnar förfärande ofta i kläm, förlorar skolgång, utsätts för kränkningar eller förlorar kontakten med sina biologiska föräldrar. De som drabbats har rätt tillupprättelse och vi har ett ansvar att bidra till att den typ av vanvård som skett inte upprepas i framtiden.

 

Flyktingbarn är en annan mycket utsatt grupp. De har rätt till skolgång, att förenas med sina familjer och att uppleva att barnkonventionen också gäller dem.

 

Eller de barn som lever med rädslan för att i sommar bli bortgifta till någon som föräldrar eller släktingar bestämt. Barn som blivit medvetna om sina rättigheter, men vars föräldrar inte fått stöd att ta sig ur förtryckande strukturer.

 

Arbetet mot barnfattigdom är ett område där Broderskapsrörelsen kan göra jättelika insatser. Framför allt genom att söka samverkan med kyrkor och moskeer i ett brett och kreativt praktiskt och politiskt arbete där barnens rätt till en värdig framtid står i centrum.

"Den som tar emot det här barnet i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst bland er alla, han är den störste." Luk 9:48

 

 

Kongressdeltagare

 

I en global värld krävs flexibilitet hos både samhället och den enskilda människan. Då finns det två olika politiska vägar att gå.

Den till höger handlar om att öka det ekonomiska trycket på människor, genom växande löneskillnader och minskad trygghet tvinga fram flexibilitet.

Den till vänster handlar om att hålla ihop samhället. Bära förändringarna gemensamt. Ge människor trygghet att möta förändringen. Skapa broar mellan gamla och nya jobb. Göra det möjligt att behålla huset, även om jag blir långtidssjuk.

Vägen till höger lockar den som vill sköta sig själv och struntar i andra.

Den till vänster kan värna och utveckla ett människovärdigt samhälle. Ett samhälle där den ekonomiskt och socialt mest utsatte har störst möjlighet till ett värdigt liv.

Här går den grundläggande skillnaden mellan höger och vänster i svensk politik idag. Den borgerliga regeringen ser inte ökade klyftor som ett problem, utan som en del av lösningen.

Människor vill ha ett jämlikt samhälle. Om man tror jämlikhet är möjligt, röstar man för jämlikhet.

Om man inte tror att jämlikhet är möjligt, finns risken att man röstar för ojämlikhet.

Det är vår uppgift, tillsammans med vårt moderparti, att återge människor tilltron till det jämlika samhället.

 

Detta är vår absolut viktigaste uppgift med denna kongress och den kongressperiod vi har framför oss.

 

Med det kongressdeltagare, förklarar jag Broderskapsrörelsens kongress 2011 för öppnad.

Sidan uppdaterades senast: 2011-06-18 14:16