Åsa Westlunds klränika i Nerikes Allehanda 19 mars 2012
Vi skulle behöva en mer grundläggande diskussion om upphovsrätten. Trots allt skiljer den sig från sakrättslig äganderätt.
Det var slutspurt i valet till Euro-paparlamentet 2004. Jag var på besök i Dalarna och vid besöket vid knäckebrödsfabriken i Leksand ville reportrar från TV4 hänga med. Vi blev överlyckliga. TV4-teamet gick med mig runt i produktionen. Det var ont om människor att tala med.
Men när vi gick in på lagret bland pallar med knäckebröd, kom äntligen en man. Vid hans städvagn stannade jag, hans chef, några partiarbetare och tv-teamet. Kameran rullade. Jag berättade att jag kandiderade till Europaparlamentet och undrade försiktigt om han kände till EU-valet.
Jag hoppades på att få dra våra bästa argument mot lönedumping och för bättre miljö. Men han tittade på mig, och frågade: "Vad tycker du om Ipred?"
Mitt svar var nog inte mycket bättre än "Goddag yxskaft" och som tur var kom det inte med i TV4:s reportage. Det var första gången jag fick en fråga om Ipred, men inte den sista. Ipred-lagen, som tvingar internetleverantörer att lämna ut information om dataanvändning till upphovsrättsinnehavare, blev sedan en stor fråga i svensk debatt. Liksom datalagringsdirektivet, FRA-lagen, telekompaketet och Actaavtalet, som alla på olika sätt påverkar den personliga integriteten.
Ett nytt parti - Piratpartiet - såg för några år sen dagens ljus i och med de är frågorna. I Europaparlamentsvalet 2009 fick de fler röster än såväl Vänsterpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Det borde ha fått andra partier, inklusive mitt eget, att ta dessa frågor på större allvar.
En god början för att behandla de här frågorna seriöst är att erkänna att det handlar om avvägningar mellan olika intressen. Kulturarbetarna har rätt att få betalt för sina verk, samtidigt som vår rätt till personlig integritet inte får kränkas.
Försvarsmakten och polisen har viktiga uppgifter, de ska försvara Sverige och avvärja hot som terrorism och grov organiserad brottslighet som kräver underrättelseinformation bland annat i form av signalspaning. Men samtidigt har vi rätt till privatliv och rättsäkerhet.
De enda möjliga lösningarna på den här typen av avvägningar är kompromisser mellan olika rättigheter. Men i dessa kompromisser kan den personliga integriteten inte ständigt bli en restprodukt, alltså det som blir kvar när den andra rättigheten har tagits tillvara. Då har vi till slut inte någon personlig integritet kvar.
Vi skulle också behöva en mer grundläggande diskussion om upphovsrätten. Trots allt skiljer den sig från sakrättslig äganderätt. Även om upphovsrätt också självklart är viktigt.
Låt mig ge ett exempel. En person stjäl en dyr märkesväska i en affär i Stockholm. En annan person köper en billig kopia av en märkesväska på sin semester. Är detta samma brott? Är det lika allvarliga brott? Är skadan de orsakar tillverkaren av väskan densamma?
Jag skulle svara nej på de frågorna. Men upphovsrättsinnehavarna hävdar att svaren på dessa frågor är ja. Vad tycker du?