Denna artikel publicerades 070903 i Aktuellt i Politiken.
"Framtidssatsningar kräver ändring av budgetlagen"
Mona Sahlin lanserade i sitt tal i Botkyrka ett efterlängtat 15-miljardersprogram för storstädernas slitna miljonprogramsområden. Ambitionen är lovvärd.
Partiordförandens utspel sätter fokus på de stora behoven av investeringar framöver – både för att bekämpa segregationen och för att stärka Sverige som tillväxtnation. Men också att vi socialdemokrater självkritiskt måste rannsaka om vi inte varit alltför försiktiga med framtidsinriktade satsningar de senaste åren. Till den socialdemokratiska omprövning som inletts måste därför fogas en diskussion om utformningen av partiets ekonomiskpolitiska alternativ.
Allt sedan den ekonomiska krisen under 1990-talet har skillnaderna i den ekonomiska politiken mellan de borgerliga partierna och socialdemokraterna huvudsakligen handlat om skattefrågor. Det är inte oviktigt och förvisso finns här stora skillnader mellan blocken. Ett aktuellt exempel är naturligtvis fastighetsskatten med de bisarra fördelningspolitikiska effekter som regeringspolitiken orsakar.
Men utöver skattepolitiken är skillnaderna i den ekonomiska politiken ganska små. En orsak är att finanspolitiken sedan mitten av 1990-talet regleras i lagen om statsbudgeten (SFS 1996:1059) och där underkastas de så kallade utgiftstaken, vilka förhindrar regering och riksdag att alltför frikostigt låta utgifterna öka. Motiven bakom utgiftstaken är i grunden rimliga och har bidragit till den starka ekonomiska utvecklingen i vårt land sedan 1990-talets kris. Däremot finns skäl att vara starkt kritisk till budgetlagens effekter på de långsiktiga investeringarna.
Huvudregeln för statens investeringar är idag att kostnaden ska tas upp under ett utgiftsområde och följaktligen finansieras i sin helhet via ett anslag. Det betyder att en direktavskrivning görs.
Förfaringssättet är märkligt. Ingen annan aktör i samhället skulle drömma om att som huvudregel finansiera sina långsiktiga investeringar genom direktavskrivning – inte privata företag, inte kommuner och landsting och naturligtvis inte enskilda hushåll. Alla utom staten väljer att lånefinansiera långsiktiga investeringar och hanterar kostnaden genom en långsiktig avskrivningsplan.
Endast undantagsvis kan staten med rådande ordning bevilja lånefinansiering av en investerings. Exempel på undantag utgörs av Öresundsbron och Södra länken i Stockholm.
Min uppfattning är att undantagen bör göras till regel. Budgetlagen bör ändras så att huvudregeln är att staten lånar till långsiktiga investeringar och endast undantagsvis använder sig av direktavskrivning. Utrymmet under utgiftstaket ökar därmed eftersom kostnaden flyttas från en utgiftspost till ett lån där endast den årliga amorteringen belastar statsbudgeten.
Jag är inte någon förespråkare för en släpphänt och oansvarig budgetpolitik. Skälet är enkelt; jag vet att det är de fattigaste som i slutändan alltid får betala priset för långvariga underskott i de offentliga finanserna.
Men jag vet också att en sund ekonomisk politik skiljer på investeringskostnader och driftskostnader. Så länge den åtskillnaden inte görs i statsbudgeten läggs en hämsko över utvecklingen.
Ernst Wigforss kunde på 1930-talet bekämpa arbetslösheten och den ekonomiska krisen genom att låna upp pengar till offentliga arbeten i den tidens infrastruktur. De kommande åren vore det på motsvarande sätt framsynt att genom lånefinansiering i Riksgälden satsa på ett massivt investeringsprogram i järnvägar, vägar, bostäder och miljöteknik i landets viktigaste tillväxtområden.
Väl avvägda investeringar ger i sig avkastning i form av jobb och tillväxt och kan inte behandlas som vilka löpande kostnader som helst. På kort sikt generar den här typen av satsningar nya arbetstillfällen i byggsektorn. Långsiktigt åstadkoms internationellt attraktiva miljöer för företagsetableringar som i sin tur genererar nya investeringar.
Socialdemokraterna har alla chanser att åter bli den politiska kraft som väljarna uppfattar som mest framtidsinriktad. Men då behöver vi förnya vår ekonomiska politik så att staten har förmåga att investera för framtidens jobb och tillväxt.
Ingela Nylund Watz
Landstingsråd och ledamot av partistyrelsen