Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken 080519.
"Ja till vårdval - nej till Vårdval Stockholm"
Patienternas förväntningar på tillgänglighet, rimliga väntetider, flexibilitet och kvalitet måste alltid vara hörnstenar i den socialdemokratiska sjukvårdspolitiken. Därför är det positivt med en utveckling där patienterna ges ökade möjligheter att göra egna val i sjukvården. Så kallat vårdval är någonting som vi socialdemokrater med full kraft kan bejaka som ett alternativ att organisera till exempel primärvården.
Men det är viktigt hur vårdvalet utformas. Medan Vårdval Halland är ett ganska bra exempel så utgör Vårdval Stockholm närmast ett skolexempel på hur fel vårdvalsreformer kan slå när de genomsyras av en extrem borgerlig vårdideologi.
Vårdval Stockholm har konstruerats så att sjukvårdens resurser flyttas från fattigare områden som Jordbro och Fittja till välbärgande områden som Stureplan och Äppelviken. Filippa Reinfeldt har förfuskat ett fritt vårdval till en ren klasspolitik som ökar skillnaden mellan fattig och rik, mellan sjuk och frisk. Till skillnad mot Vårdval Stockholm så bör vårdtyngd eller socioekonomiska faktorer hos olika befolkningsgrupper beaktas när ersättningssystemen konstrueras.
I Vårdval Stockholm styrs inte heller etableringen av vårdgivare, utan istället ges de privata vårdbolagen en fri dragningsrätt på skattebetalarna. Konsekvensen blir en kraftig överetablering i Stockholms innerstad och de mer välbärgade förorterna, medan direkta nedskärningar blir följden i de fattigaste och mest utsatta områdena.
Som socialdemokrater måste vi stå i första ledet för att patienterna själva ska ges ökade möjligheter att välja vårdcentral och vilken läkare de vill träffa. Men till skillnad mot Vårdval Stockholm bör den socialdemokratiska politiken lägga fokus på patienten och inte på producenten. För att vårdvalet i första hand ska kunna stärka patientmakten måste vårdutbudet styras utifrån vårdbehoven. Annars reduceras de valbara alternativen till de platser där vårdgivarna finner för gott att etablera sig, precis som i Vårdval Stockholm.
En annan svaghet i Vårdval Stockholm består av att vårdgivarna till övervägande del ersätts utifrån antalet patientbesök. Effekten har inte låtit vänta på sig. En patient som tidigare fått hjälp med flera åkommor vid ett och samma besök, får nu finna sig i att komma på besök flera gånger. För den enskilde medför det bara besvär, till exempel resor och att ta ledigt från arbetet. Men den borgerliga politiken i Stockholm har upphöjt antalet besök till ett mål i sig – istället för vårdkvalitet och en förbättrad folkhälsa.
Incitamenten i en modell med hög grad av besöksersättning leder till att den vård som skulle kunna utförts vid ett och samma tillfälle istället delas upp i flera besök. Om man istället, som i Vårdval Halland, ger ersättning huvudsakligen utifrån var en patient väljer att vara listad, stimulerar man till att se till patientens hela hälsa. Det är knappast någon tvekan om den senare modellen leder till en bättre vårdkvalitet.
För oss socialdemokrater måste det centrala vara att se till att alla vårdgivare håller en hög kvalitet. Ingen enskild medborgare ska behöva riskera att välja en vårdgivare som inte lever upp till högt ställda krav. Även här brister Vårdval Stockholm med sina häpnadsväckande låga krav. Det finns inte ens krav på att vården ska bedrivas i ändamålsenliga lokaler. Skräckexempel finns redan med vård i svårtillgängliga vindsutrymmen och trånga källarlokaler. Några krav på handikappanpassning är det inte tal om.
Men Vårdval Stockholm är en extrem avart. Det måste vi socialdemokrater komma ihåg och aldrig låta borgerligheten lägga beslag på vårdval som begrepp. Vårdval Stockholm visar bara att det avgörande är på vilket sätt vårdvalet utformas. Den valfrihet som följer av vårdval är i grunden bra. Förutsättningen är att den kombineras med en rättvis fördelning av resurserna och demokratiskt beslutade krav på vårdgivarna.
Ingela Nylund Watz, Landstingsråd, Stockholm läns landsting
Dag Larsson, Landstingsråd, Stockholms läns landsting