Anneli bloggar varje dag på gt.se. Här publiceras hennes senaste blogginlägg.
Resor och tålamod
Jag hittade en bok i hyllan som jag börjat läsa men som blev åsidosatt för annat. Det var en spännande bok om Mahatma Gandhi och hans liv. Även om det gått en tid sedan jag lade från mig boken tog det inte lång stund att komma in i den igen och fängslas av ett människoöde och liv som på många sätt stod för något utöver det vanliga. Det är något speciellt med dessa människor som levt ett liv i all enkelhet och som i Gandhis fall åtminstone nästan asketiskt samtidigt som de lyckats bli kultpersoner. Vissa citat från Gandhi är obetalbara, som "världen är nog för allas behov men inte för allas begär". Det är ett citat väl värt att fundera på en längre stund. Men egentligen var det något annat som fångade mitt intresse eller snarare beundran. Nämnt i något som mer liknar en bisats står det om Gandhis resa från Indien till Sydafrika. Den tog en månad med båt. Sedan hade han en dag på sig att förebereda sig för sitt nya jobb. Punkt. Jag tänkte på min egen resa från Stockholm för ett par dagar sedan och den upprördhet jag själv kände när inte allt fungerade som jag tänkt med tåget. Jag tänker också på en del av de mail som ibland kommer när bussen eller spårvagnen inte kommer och den upprördhet det skapar. Nu levde visserligen Gandhi på slutet av 1800-talet men ändå. På lite mer än 100 år har vi vant oss att bli förflyttade på ett helt annat sätt, med tåg med flyg eller med hjälp av sociala medier. Våra tålamodsmarginaler har också förflyttats. Vi förutsätter att allt ska ske enligt tidtabell och gärna med en gång. Den exakta punktligheten eller enkelheten fanns inte när Gandhi reste runt i världen. Ändå var han och många andra redo att ta utmaningen. Det imponerar och ger respekt för tidigare generationer.
Anneli Hulthén 15 mars
Påfrestat vattensystem
För en tid sedan skrev jag om ett samtal jag hade med en kvinna från Namibia jag mötte under en tillställning i Göteborg. Vårt samtal handlade då om bland annat vatten, en livsnödvändighet som vi i Sverige har ett överflöd av, men som är en stor bristvara i till exempel i Namibia. Någon månad efter denna träff har Göteborg hamnat i en situation som gör att vi måste spara vatten. En märklig situation med tanke på att vi fortfarande har mängder vatten, men transportsystemet för vattnet har inte riktigt klarat av vinters påfrestningar. Det bör påpekas med en gång att den uppmaning som gått ut till göteborgarna om att spara på vattnet har gett effekt. 5-10 procent har sparats tack vare hjälpsamma människor. Det är bara att tacka och buga! Ett tack ska också gå till Göteborg Vatten som har varit snabba med att informera.
Vintern har inneburit stora påfrestningar på vattensystemet, men ledningarna som vattnet forslas i, behöver generellt sett också en rejäl upprustning. Vattenledningar är sällan något som väcker människors engagemang och det kan vara en förklaring till att frågan inte får inte den politiska uppmärksamhet som skulle behöva få. Samtidigt kommer vi snart till en punkt att vi också måste ägna oss åt den infrastruktur som ligger nedgrävd i marken. Vi, till skillnad från Namibia, befinner oss i den situationen att vi har vatten. I bland är det bra att ställa våra egna problem gentemot andras för att få lite perspektiv på tillvaron. Vi lever inte helt lika, fastän vi är människor med samma grundläggande behov. Klimatfrågan har sin topp-position som ödesfråga, men vatten och tillgången på denna nödvändiga resurs ligger inte långt efter. Kombinerar vi de bägge blir det en utmaning som måste lösas. Minskar trycket i duschen på grund av trasiga ledningar beroende på väder och annat, så kan vi åtminstone vila i vetskapen om att vatten finns i våra trakter.
Anneli Hulthén 10 mars
Älven och havet
En dag som denna med strålande solsken, nästan inga vindar och dagsmeja är det underbart att få passera havet och älven. Jag tog Älvira över till Lindhomen och det kändes nästan lyxigt att stå på däck med cykeln. Älven och havet är två värdefulla tillgångar för staden och jag tror att många tycker att det skulle vara bra om tillgängligheten till stränderna var lite enklare. Men så är inte Göteborg byggt. Längs med våra centrala stränder löper de stora lederna och verksamheter av olika slag ligger med bästa sjöutsikten. Orsakerna till varför det har blivit så är säkert många, men om vi ska försöka att öka kontakten med vattnet så får vi också hitta mer finurliga lösningar än dagens. Götatunneln stod för en del av lösningen och för framtiden får vi fundera på fler sätt att trolla bort hindren. Just nu är koncentrationen stor på Södra Älvstranden men älvstranden på den södra sidan tar inte slut där. Den fortsätter en bra bit bort och det är snart dags att börja fundera på hur vi också utvecklar de delarna.
Andra saker var det dock som diskuterades bland de ungdomar som jag delade färja med tillbaka igen från Lindholmen. I min ungdom låg alla gymnasieskolor i centrala Göteborg som Schillerska, Hvitfeldska och Polhem, den sistnämnda en av de mest populära även då. Nu ligger Polhem på Lindholmen och är lika populärt. Jag kan ana att några av medpassagerarna kom just därifrån och att ta färjan från skolan tycktes inte vara något märkvärdigt. Hade någon sagt till mig som 16åring att gå på ett gymnasium där Polhem ligger idag hade jag nog blivit en smula undrande. Gymnasieskola bland alla verksamheter och industrier? Men idag är Lindholmen annorlunda. Mycket har förändrats och ibland ser vi nästan inte att det är gjort fastän det finns i vårt absoluta blickfång.
Anneli Hulthén 9 mars
Viktiga val
Söndagen var sista valdagen för irakier som fått rösta från utlandet. Göteborg har haft två vallokaler, en i Angered och en på rådhuset. Köerna har stundom varit långa och många har rest långt för att få rösta. Även om en och annan upprörd röstare har kunnat ses så har allt verkat flyta bra. I Irak däremot har flera vallokaler attackerats och minst 38 människor har dödats. Det är oförståeligt att någon eller några kan vilja hindra ett val att äga rum, det är än mer oförståeligt att man dessutom är beredd att döda för att skrämma människor från vallokalerna. Men det verkar inte ha lyckats, för även i Irak tror man att valdeltagandet blir högt. Det ska bli spännande att se vad resultatet blir.
Jag tycker att det är viktigt att vi engagerar oss och visar intresse för andra länders val. Det lär oss om länder, det lär oss om olika sätt att välja och om hur man kan genomföra demokrati. Inte ens i Europa genomför vi val på samma sätt, variationerna är flera både vad det gäller gemensamma valdagar, hur listor till partierna ser ut, personröstning, listan kan göras lång. Det vi alla ändå kallar våra system för är demokrati. Variationerna visar att den kan genomföras på olika sätt. Vi tror ofta att just vårt svenska system är det som är det bästa, men den andra folk tycker att deras valsystem är det bästa. Andra som har röstat denna helg är islänningarna som folkomröstat om sina skulder till andra länder. Folkomröstningens resultat blev att islänningarna inte ansåg att man skulle börja betala tillbaka. Island har varit ett av de länder som drabbats mycket hårt av finanskrisen. Därför är det inte konstigt att resultatet blev som det blev. Frågan är dock hur Islands relation till dem som har lånat ut pengarna blir i fortsättningen.
Frågan om att låna har också varit ett av de stora debattämnena på radion idag. Har vi svenskar lånat för mycket? Håller vi på att göra om samma sak som på 90-talets början? En del tror det, framförallt vad det gäller bostadsköp. Många som velat förverkliga sin husdröm har lånat mer än vad deras ekonomi klarar av om räntan höjs, säjs det. 90-tals krisen är inget som någon vill upprepa. En dämpad kostnadsutveckling på bostadsmarknaden i storstäderna är i det sammanhanget önskvärt. Bankerna som lånar ut borde också ha ett större ansvar att informera hugade husköpare om vad en realistisk summa är för en bostad i förhållande till inkomst. För ingen kan tro att räntorna ska ligga kvar på denna historiskt låga nivå speciellt länge till.
Anneli Hulthén 7 mars
Omtänksam hemtjänst
Tisdagens höjdpunkt var onekligen besöket hos hemtjänsten på Danska vägen. Jag och kommunalrådet Marina Johansson letade oss fram till en enkel samlingslokal på baksidan av Dicksonska huset och träffade en samling tjejer som så många andra inom samma bransch var uppfyllda av tankar och idéer om sitt jobb. Efter en stund prat följde vi med på besök hos en av de äldsta vårdtagarna, en värdig dam på 97 år. Trots att hon drabbats av en stroke och skadat höften allvarligt bor hon kvar hemma. Med hjälp av hemtjänsten, som kommer på besök tre gånger om dagen och en dotter som tittar in dagligen, kan även en såpass till åren kommen göteborgare bo kvar hemma, allt efter eget önskemål. Det gick inte att ta miste på att det fanns en alldeles speciell relation mellan vårdtagare och hemtjänst. Ömhet och respekt präglade förhållandet dem emellan. Det är en annan bild av hemtjänsten än den som ibland beskrivs. När vi efter besöket fortsatte samtalet nere i samlingslokalen var det tydligt att den positiva attityd som vi sett hemma hos den åldriga damen, också fanns bland all övrig personal. Vårdtagarna var inte några objekt som snabbt skulle klaras av utan det var beskrivningar av det dagliga arbetet, men också av aktiviteter som badturer sommartid, fester och utflykter av olika slag.
Hemtjänstjobbet är ofta ingen dans på rosor eller bara glada miner. Det är stress, lyft och arbetsplatserna kan se olika ut. Vårdtagarna kan vara både till åren komna, men också ha funktionsnedsättning av fysisk eller psykisk natur. Det ställer krav på de anställda att klara komplicerade förhållanden. Då är det viktigt att få möjlighet till vidareutbildning för att klara alla situationer. Det viktigaste av allt är vi har kompetent personal som brinner för sitt jobb. Det gör hemtjänstpersonalen på Danska vägen.
Det blev onekligen ett tvärt kast från hemtjänst till irakiskt val därefter. Göteborg är en av de platser i Sverige som det arrangeras möjligheter för irakier att rösta i landets parlamentsval. Under de dagar som valet utförs i Göteborg räknar man med att cirka 8000 personer kommer att delta. Det är också en bild av Göteborg en vanlig tisdag i mars. Fascinerande att det är möjligt att rösta i vår stad till ett parlament som är så långt borta…
Anneli Hulthén 2 mars
Varför köttklister?
I gårdagens blogg handlade det mycket mat. Jag tycker mat är viktigt, men jag vet inte om det känns lika viktigt att i detalj få reda på vad kända personer stoppar i sig. Annat är det i USA där president Obama får finna sig i att hans senaste hälsokontroll och därmed hans matvanor blir till allmänt beskådande. Därför vet jag att Obama röker, äter för många hamburgare, har en puls på 56 och väger 81 kilo. Eftersom det är svårt att blogga och samtidigt ta pulsen kan jag inte avslöja min puls om någon nu ens skulle vara intresserad. Men min puls brukar gå upp när jag hör och deltar i debatter om dålig mat. Köttklister är till exempel något som driver upp min puls, det vet jag. Hur kan man över huvudtaget komma på en så dålig idé? Även om jag själv inte är köttätare måste jag säja att köttklister känns väldigt fel. Det finns fler sådana företeelser som är oförståeliga. Kemiska medel, för att inte färdigskivad ost skall klibba ihop, är ett annat exempel. Och färgmedel som framkallar allergier, men som gör godiset mer attraktivt, är ett annat exempel, ja listan kan göras längre. Granskar man dessutom hur maten framställs blir situationen inte bättre. Just idag har det varit en debatt om sojabönsodlingar som är så fulla av kemikalier att jordbruksarbetarna får allvarliga skador. Till listan över farliga odlingar kan tillföras vissa odlingar av kaffe, choklad och bananer. Sojabönsodling handlar om odling som främst är avsett för djurfoder och inte i första hand till mat för människor. Först odlas sojabönor på ett sätt som inte är bra, sedan utfodrar vi våra djur med samma bönor och i slutändan äter vi upp djuret. Det ger i alla fall mig hög puls, eftersom det mesta är fel från början till slut. I övrigt så känns det bra att den politiska rapporteringen i Sverige oftast inte handlar om hälsotillstånden hos till exempel enskilda politiker utan mer om matens viktiga roll i alla våras liv.
Anneli Hulthén 1 mars
Se, reagera och säg ifrån
Samtidigt som skalvet i Haiti fortfarande finns kvar på våra näthinnor inträffar nästa stora naturkatastrof, ett jordskalv i Chile med över hundra döda och efterskalv som riskerar att än fler drabbas. Samtidigt förbereder sig Hawaii och omgivande öar för tsunamivågor. Denna vinter har varit extrem när det gäller väder och naturkatastrofer. Jag är inte den som kan bedöma om detta är normalt eller inte, men det känns som lite för mycket på kort tid. Återigen kan vi konstatera att människor hamnat i nöd och sorg, men att ta in hela omfattningen är näst intill omöjligt hundratals mil från där det hänt.
Tragedier på närmare håll manifesterades idag på Gustav Adolfs torg där mer än 100 personer deltog för att visa sin sorg och ilska över Nancys död. Från Göteborgs kommunstyrelse deltog Anna Johansson. Även om orsaken till manifestationen är oerhörd tragiskt så är manifestationen över Nancys död en positiv reaktion med ett klart budskap: våld är oacceptabelt och inget som vi vill ha i Göteborg. Vi behöver som medborgare säja ifrån när det gäller både våld och skadegörelse. Sedan ska självklart både politiken och polisen göra sitt. Men för att minska riskerna för våld och brottslighet måste vi börja tidigt och alla måste hjälpa till och se, reagera och säja ifrån. Vi ska vara vägledare och ge barn och ungdomar möjlighet att känna tillit och sammanhang. Det finns inga ursäkter för det som hände Nancy eller andra unga människor som dödats i Göteborg!
Men det finns också hopp. En mycket ung man, typ fem år, kallade på en av de tjänstgörande guiderna på Universum häromdagen. Han var angelägen om att få uppmärksamhet på något han upptäckt. Någon hade slängt ett papper i rockornas bassäng. Pappret var i det närmaste osynligt. Men den yngre mannen i fråga krävde att det genast skulle plockas upp för att värna rockornas väl och ve. Det är ett rådigt ingripande och ansvarskänslan satt redan som en smäck i denna unga individ.
Anneli Hulthén 27 februari
Spanska trappan i Frölunda
Efter några inomhusmöten under dagen var det dags att dra sig ut i den kalla verkligheten, denna gång på Frölunda torg. Vädret var istidsbetonat men männniskorna i de allra flesta fall både vänliga och glada. De flesta uppskattar lite kaffe och småprat i vinterkylan, inte minst i dessa tider då det ibland kan vara lite oklart när bussen eller vagnen ska gå. Jag vet att jag beskrivit Frölunda torgs omvandling tidigare men jag måste göra det igen. Det finns få saker som gör mig så glad som när jag ser att det hemska betongtak som i alla år täckt spårvagnshållplatsen nu är borta. Istället går en ståtlig trappa som en frölundsk version på den spanska trappan ner till hållplatsen på ett tydligt och värdigt sätt. Mycket läckert! Till det kommer att i helgen fanns annonserna om de radhus som ska bli till bakom kulturhuset och som ytterligare kommer att förstärka Frölunda torgs karaktär till det bättre och dessutom ge större utbud i upplåtelseformer. En byggnad dock som i alla år stått på samma plats är 1200 kvadrat, som nästan hela tiden tjänat som lokal för olika ungdomsaktiviteter även om namnet varierat. Idag är det hem för det som kallas ungdomssatsningen och som pågått i ca tio års tid i Göteborg. På tio år passerar en generation ungdomar åtminstone och det är en utmaning at hela tiden hålla sig ajour med vad ungdomar vill göra på sin fritid.
Att det har gått några år sedan jag själv var ung konstaterade jag när jag såg att det återigen verkar segla upp en konflikt mellan Storbritannnien och Falklandsöarna. Förra gången var det 1982 då denna ögrupp stod i centrum för världens blickar och konflikten bidrog bland annat till att jag skrev en b-uppsats i ämnet. I övrigt ter sig konflikten nästan lika obegriplig då som nu, en karg ögrupp med fler får än folk som kan få två länder att titta snett på varandra, inte minst när det ena landet ligger tusentals mil därifrån. Hur som helst Islas Malvinas tycks vara något som kan röra upp stämningar fortfarande. En del ränder eller konflikter, verkar aldrig gå ur!
Anneli Hulthén 22 februari
Danmarks narkotikapolitik förvånar
Tidigt denna alla hjärtansdag stod det klart för ett par föräldrar att de förlorat sin son i oprovocerat våld framför en bankomat i Göteborg. Ännu ett ungt liv som gått förlorat för något som ingen någonsin kommer att kunna förstå. Fyra killar, tre fortfarande barn enligt lagens mening, är anhållna. Är det någon som kommer att erkänna det fruktansvärda dådet? Risken är stor att ingen tar på sig ansvaret. Vem det än är så uppstår frågan - varför? Vad trodde du skulle inträffa, slogs du aldrig av tanken på konsekvenserna av ditt eget handlande? Min erfarenhet är att vi tidigt i vår mognadsutveckling klarar av att bedöma konsekvenser, det vill säga gör jag så här, blir reaktionen eller resultatet så här. Denna händelse, denna unga människas död talar dock emot det. Vissa bara gör och verkar ha lagt både empati och bedömningsförmåga någon helt annanstans. Påverkan av alkohol eller andra droger kan vara en orsak till att förmågan att känna och fatta trubbas av, men det är ingen ursäkt. Individen har alltid ett eget ansvar, även vad det gäller droger.
När det gäller droger upphör inte vårt grannland Danmark att förvåna med sin narkotikapolitik. Här hemma har vi länge diskuterat sprututbyte och visst märks en uppenbar förskjutning i den politiska inställningen jämfört med för 10-15 år sedan. Vårt grannland har tagit flera steg i denna fråga. Det senaste är att ge gratis heroin till missbrukare på klinik, betalt med skattemedel. Än så länge är det "bara" en klinik som kommer att göra detta, men fyra andra platser i Danmark är presumtiva heroinutdelare. Anledningen säjs vara att många som redan går på metadon också använder heroin och andra opiater och då är uppenbarligen lösningen att ge dem heroin utöver metadonet. Det känns så långt från behandling som man överhuvudtaget kan komma. Jag hoppas att vi aldrig kommer att få den debatten i Göteborg utan att vi fortsätter vårt envisa motstånd mot narkotika.
Anneli Hulthén 14 februari
Isbana ger Heden liv
Min kropp börjar längta efter något annat väder än detta iskalla klimat som behärskat vårt land sedan dagarna före jul. Djupfrysta ögon och stapplande gång för att förhindra fall på grund av halkan börjar bli påfrestande. Låt det bli vår! Alla hjärtans dag är ett utmärkt tillfälle för att ta emot och ge värme och tina upp lite. Detta iskalla och snöiga tillstånd är självklart ett eldorado för alla barn som börjat sitt sportlov denna helg. Det är som att gå över ån efter vatten att åka till fjälls när det i dagsläget går bra med vilken backe som helst i Göteborgsområdet om man är sugen på att åka tefat eller möjligtvis skidor. Skridskor går att åka på flera ställen. Slottsskogen är självklart den mest åtråvärda platsen idag, men även Heden är ett populärt mål. Heden har fått en helt annan skepnad och liv med isbanan. Där finns barn som åker skridskor och några andra som ägnar sig åt bandy. För mig, som ofta passerar Heden, räcker det med att det är något som händer där, människor som rör sig. Liv och ljud behövs för att Heden ska kännas lite mer människovänlig just i dessa kalla mörka tider. Det är nog så att de flesta av oss känner oss mer trygga när andra finns i närheten framförallt på öppna, stora platser.
En varmare men ändock en välbefolkad plats idag var Rambergets kyrka på Övre Hallegatan. Socialdemokratiska Lundbykretsen hade sitt årsmöte i kyrkans lokaler och sambandet för det är att flera medlemmar är med i båda föreningarna. Banden mellan religion, nykterhetsrörelse och socialdemokratin har med tidens gång blivit allt tunnare, men ibland finns det kvar. Frågor om livet och meningen med det eller värderingar och världsåskådning är knappast det som brukar bli kioskvältare i nutida valrörelser. Ändå är det just det som ideologier handlar om: synen på människan och hennes värde. Det hade varit intressant att se en valrörelse i våra tider ta sin ansats från det. Men skandaler, smutskastning, poängsättning av partiledare och webbomröstningar i sakfrågor är nog det vi har att se fram emot. Tyvärr.
Anneli Hulthén 13 februari
Inte lätt göra gymnasieval
Veckan före sportlovet innebär prao-veckor för många 7or. För en hel del är det första gången de ska ut och möta arbetslivet. Det är inte alltid lätt för en trettonåring att hitta en plats och dessutom finna sig till rätta. Samtidigt är det självklart ett utmärkt tillfälle att åtminstone börja tänka på vad som kommer efter den dag då grundskolan tar slut och ett gymnasieval ska göras. Det är knappast något jag avundas dagens 15 åringar. Det är en uppsjö av varianter och linjer och skolor att välja på och hur ska elev eller förälder veta att det val man gör är det allra bästa? Utvecklingen på gymnasieskolan har gått från en ytterlighet till en annan. Först blev vi mer eller mindre placerade på en skola, sedan blev valmöjligheterna så många att det är i det närmaste omöjligt att göra ett vettigt val. En uppstramning är mer än välkommet. Vi har dessutom ett ansvar som vuxna och samhälle att inte måla alltför rosenröda drömmar för våra ungdomar. Självklart måste gymnasievalet vara någorlunda relevant i förhållande till vad arbetsmarknaden har att erbjuda. Det måste finnas en balans mellan att under tre år utveckla sina egna intressen och lära för vidare studier eller arbetsliv. Alla borde få behörighet för högskola, oavsett linjeval. Framtiden kommer knappast att ställa lägre krav på oss när det gäller att behärska basämnen som svenska, matte och engelska.
Anneli Hulthén 8 februari
Risk för istappar och snöras
Jag fick två historiska flash-backs idag och blev samtidigt brutalt påmind om hur snabbt tiden går. På morgonen mötte jag lilla A:s före detta dagisfröken på vagnen. Hon såg ut som hon alltid gjort, inte en dag äldre. Det konstiga är bara att det är åtminstone 8 år sedan som barnet i fråga lämnade den förskolan. Och barnet är inte längre ett litet barn utan snarare en ung tjej. Det andra som hände, och som alltid händer när jag passerar Gamla stan i Stockholm, var att jag blev påmind om den tid när jag drog barnvagn i snömodd upp och ner för Tyska brinken. Den snön smälte för 15 år sen...
När jag vandrar i huvudstaden gäller det att hålla reda på fötterna bland snödrivorna och isen samtidigt som man också måste rikta ögonen uppåt för att undgå fallande istappar och nedrasande snö. Under dagen har flera huvudstadsbor fått obehagliga överraskningar uppifrån. Det enda sätt som är någorlunda säkert att ta sig fram på är att gå mitt i gatan. Andra obehagliga händelser med anledning av snön är när tak rasar ihop på grund av tyngden. Värst utsatta är hus med platta tak. Därför håller fyra "gubbar" på att skotta snö för brinnande livet på Scandinaviums tak. Lugnande besked har kommit från Scandinavium-bolaget om att än så länge är det lugnt. Jag hoppas att fler fastighetsägare, både privata och offentliga, har koll på sina byggnader så att vi kan undvika olyckor. Tjejerna som vistades i ridhuset häromdagen hade verkligen tur som lyckades att undkomma takraset, men det måste ha varit en förskräcklig upplevelse för dem. Vad det gäller upplevelser så är det ett äventyr att åka tåg i dessa dagar. Det är förseningar, tågbyten och icke fungerande vagnar som gungar fram som kameler. Personalen på SJ ska dock ha en stor eloge. Bra information och ett trevligt sätt gör ändå resan acceptabel.
Anneli Hulthén 4 februari
Gator som blir levande stråk
Gårdagens Haiti-gala på Park Lane var en uppvisning över att det finns både organisationer och enskilda i Göteborg som är beredda att offra tid och pengar för en god sak. Artister, musiker och alla andra ställde upp gratis för att samla in så mycket pengar som möjligt till katastrofens Haiti. Det känns bra att veta att vi i Göteborg har många engagerade människor som också brinner för frågor som ligger lite längre bort. Det behövs och det tjänar dessutom som en motvikt till diskussionen om att folk inte bryr sig. Även om det inte var sprängfyllt på Park Lane igår var det tillräckligt många där som visade ett engagemang samtidigt som de fick möjlighet att lyssna på bra artister.
Många engagerade har det också funnits i ett projekt som ligger mycket närmare oss, våra gångfartsgator i city. Under flera år har fastighetsägare stan med flera varit engagerade i att göra något vettigt av gator som Magasinsgatan, Södra Larmgatan, Drottninggatan bland annat. Med gemensamma krafter har dessa ganska bleka gator förvandlats till levande stråk där nya butiker blommat upp och där takten i trafiken bestäms av de gående. Domkyrkoplan kommer härnäst och blir förhoppningsvis som en kronjuvel som tronar mellan en fräsch Kyrkogata och Kungsgatan. Dialog lönar sig och den förutsätter att alla känner att de har möjlighet at påverka. Arbetsmetoden och de lyckade resultaten förtjänar verkligen att få uppföljare på fler platser i staden. Det behöver nödvändigtvis inte bara vara i centrala delar av stan. Metoden att samarbeta och dra nytta av varandras erfarenheter och styrkor kan med fördel användas överallt.
Anneli Hulthén 1 februari