Sverige borde snarast ställa om till högre utsläppsminskningar än de 20-30 procent som regeringen förespråkar. Från socialdemokratisk sida vill vi ha en hög ambition redan från början. Vi föreslår en utsläppsminskning på närmare 40 procent. Samtidigt vill vi att även EU höjer ribban. En mer offensiv EU-politik är av stor betydelse för ett kommande globalt klimatavtal. Det skriver Lena Hallengren (s) i replik till miljöminister Andreas Carlgren (c).
Som socialdemokraternas representant i den svenska regeringens Klimatberedning har jag en extra dimension att verka för; den socialt demokratiska.
En djupt ideologisk fråga
Klimatförändringarna är, menar jag, en djupt ideologisk fråga där social rättvisa och demokratiska reformer måste gå hand i hand med utsläppsminskningar, investeringar och energieffektivisering.
Redan i dag vet vi att effekterna av den globala uppvärmningen inte primärt drabbar de som står för de största utsläppen utan tvärtom slår hårdast mot de allra svagaste. Det är de människor, vuxna och barn, som lever i världens fattigaste delar som drabbas av översvämningar, jordskred och torka med hungersnöd och flykt och migration som följd.
Denna insikt är en utmaning för mig som socialdemokrat. Jag kan inte nöja mig med att ensidigt argumentera för minskade utsläpp. Begreppet klimatpolitik måste vidgas till att också omfatta fattigdomsbekämpning och långsiktig social utveckling. Vi i de rika länderna har inte längre valet att satsa på utveckling eller miljö i biståndsländerna, det handlar om både och. Vi i Sverige har inte heller valet mellan nationella insatser eller åtgärder på bortaplan.
De förebyggande insatserna måste göras överallt. Nationella insatser främjar dessutom teknikutvecklingen och är en förutsättning för att Sverige ska ha en fortsatt stark position i internationella förhandlingar.
Den svenska klimatpolitiken bör sålunda grunda sig på nationellt höga ambitioner förenat med ett globalt rättviseperspektiv.
Ensidig borgerlig klimatpolitik
Den nuvarande borgerliga regeringen tar mer ensidigt fasta på det globala perspektivet, till synes utan rättvisekrav eller egna uppoffringar. Detta något snäva synsätt står tydligt att läsa i miljöministerns betraktelse från Ruhrområdet (Europaportalen 071016). Inte någonstans nämns tankar och idéer om ett nytt svenskt klimatmål. Inte någonstans passar ministern på att berätta om de tuffa nationella åtgärder som kan ge Sverige fortsatt trovärdighet i internationella klimatpolitiska sammanhang.
Sverige har hittills varit ett föregångsland i energiomställningen. Vi har minskat våra koldioxidutsläpp med sju procent samtidigt som vi har ökat vår BNP med drygt 30 procent jämfört med år 1990. Som ett av få länder i världen har vi visat att det går att bryta det negativa sambandet mellan ökad tillväxt och ökade utsläpp. Det är ett trendbrott som är av stor betydelse för såväl USA som för Kina, Indien och andra utvecklingsländer. USA med sina höga utsläpp och sitt starka oljeberoende kopplat till välfärden och Kina med sina låga, men ökande utsläpp och med stort behov av att öka levnadsstandarden.
Sverige har länge haft den internationella auktoritet och det ledarskap i klimatfrågor som den nuvarande miljöministern önskar att få. För miljöns skull hoppas jag att han blir framgångsrik i sin strävan. Det kräver dock ett ökat tempo i den nationella klimatpolitiken.
Målen måste höjas
Sverige borde snarast ställa om till högre utsläppsminskningar än de 20-30 procent som regeringen förespråkar fram till år 2020. (30 procent är under förutsättning av att andra industriländer går med på samma nivå.) Från socialdemokratisk sida vill vi ha en hög ambition redan från början. I den socialdemokratiska skuggbudgeten inför 2008 markerar vi en utsläppsminskning på närmare 40 procent. Det är en nödvändig höjning som bidrar till att klara minskningen med 70-85 procent för år 2050.
Samtidigt vill vi att även EU höjer ribban. En mer offensiv EU-politik är av stor betydelse för kommande klimatavtal. Låt oss därför hoppas att EU-kommissionen, när den i början av december lägger fram sitt förslag till klimatpolitik, vågar erkänna allvaret i frågan och föreslå de utsläppsminskningar som är nödvändiga.
Från svensk sida kan vi, vid sidan av den rena biståndsbudgeten, också minska de årliga utsläppen av växthusgaser i utvecklingsländerna med närmare 20 miljoner ton. En sådan minskning skulle enligt uppgift kosta den svenska staten tre miljarder kronor, vilket är en promille av vår BNP – och gynna den svenska miljöteknikutvecklingen.
Livet blir inte sämre
En utsläppsminskning på närmare 40 procent kan genomföras i Sverige. Kanske tvingas vi avstå från vissa saker, men kan tillgodogöra oss annat. Den nya tekniken hjälper oss i rätt riktning. Livet blir inte sämre, det blir annorlunda.
Framför allt ger vi ett bättre liv till våra barn och barnbarn. Att låta nästa generation ta ansvar för våra misstag vore oförlåtligt.
Lena Hallengren (s)
Ledamot av riksdagens miljöutskott