Skillnad mellan behov och efterfrågan

Filosofen von Wright konstaterar att ”behov har vi av det som vi far illa av att vara utan”. Men vem är det som egentligen ska avgöra vad som är behov respektive efterfrågan?

Frågan om behov är nära kopplad till grundläggande mänskliga rättigheter. Hälso- och sjukvårdslagen är en rättighetslagstiftning. Som patient har man alltså rätt att vända sig till vården om man upplever att man har ett vårdbehov.
 
Hälso- och sjukvårdslagen är däremot inte en skyldighetslagstiftning. Med detta menas att det är sjukvårdshuvudmannen (Landstinget) som avgör vilken vård som skall ges.

Idag är hälso- och sjukvården ojämlik. Socioekonomiska faktorer påverkar hur man som patient blir bemött och vilken vård och medicin man erbjuds

Sjukvårdslagens prioriteringar
Till stöd för sjukvårdshuvudmännens prioriteringsarbete har riksdagen beslutat om de prioriteringsgrupper som omnämns nedan. Besluten togs av en enig riksdag och finns inskrivna i hälso- och sjukvårdslagen.

Hur väl implementeringen av lagarna har gått hos de olika sjukvårdshuvudmännen är en ständigt levande fråga.
 
Alltför ofta visar det sig att röststarka grupper fortfarande ges företräde framför mer vårdbehövande. Inte minst är detta tydligt i diskussioner om förändrade strukturer av sjukvården.

Vertikala och horisontella prioriteringar
Prioriteringsberedningen betonade starkt begreppet behov och tar därmed avstånd från vård som styrs av efterfrågan.

Prioriteringsgrupperna tar sin utgångspunkt från tre viktiga grundprinciper;

  • människovärdesprincipen
  • behovs- och solidaritetsprincipen
  • kostnadseffektivitetsprincipen

Horisontella prioriteringar avser resursfördelningen mellan olika verksamhetsområden och mellan stora sjukdomsgrupper. Horisontella prioriteringar görs av det politiska styrsystemet. De vertikala prioriteringarna berör val inom varje verksamhet där professionen har att ta ställning till vilka principer för vård som ska gälla för enskilda patienter och patientgrupper.

Det hör till politikens villkor att tvingas prioritera. Om vi politiker exempelvis tycker att kroniskt sjuka människor är en grupp som bör ges vård på hemorten, är det då inte acceptabelt att andra får åka lite längre för den vård de behöver sällan?

Att diskutera

  • Känns prioriteringsgrupperna rätt?
  • Är vården idag jämlik?
  • Vad kännetecknar en jämlik hälso- och sjukvård?
  • Vem bestämmer mitt behov, jag själv, vårdpersonalen eller politikerna?

 

Prioriteringsgrupper i Hälso- och sjukvårdslagen

Till prioriteringsgrupp 1 hör:

  • Vård av livshotande akuta sjukdomar och sjukdomar som utan behandling leder till varaktigt invalidiserande tillstånd eller för tidig död.
  • Vård av svåra kroniska sjukdomar.
  • Lindrande vård (palliativ) i livets slutskede.
  • Vård av tillstånd som medfört nedsatt självbestämmande (autonomi).

Till prioriteringsgrupp 2 hör:

  • Förebyggande åtgärder (prevention) med dokumenterad nytta.
  • Habilitering/rehabilitering med mera enligt hälso- och sjukvårdslagens definitioner.

Till prioriteringsgrupp 3 hör:

  • Vård av mindre svåra akuta och kroniska sjukdomar.

Till prioriteringsgrupp 4 hör:

  • Vård av andra skäl än sjukdom och skada.