Krönika från bänk 276-riksdagsledamot Maria Stenberg.
Som förälder handlar hösten mycket om skolstarten och den symboliserar struktur i vardagen.
Sommaren är härlig, men visst innebär den en viss oreda på dygnsrytmen. Speciellt när man är tonårsförälder. Vilken tonårsförälder har inte upptäckt att frukost kan ätas långt in på eftermiddagen?
Jag tycker att mitt föräldraskap är ungefär som att åka berg- och dalbana, jag pendlar mellan hisnande glädje och djup oro.
Det finns få saker som får mitt hjärta att smälta så fort som en kram eller ett samtal om hur kul och spännande just den dagen har varit.
Men varken skolstarten eller just den här dagen är bra för alla barn och unga. Alltför ofta läser jag om mobbing i tidningarna. Jag ska erkänna att jag har lite svårt att ta till mig att barn kan vara grymma och elaka mot varandra. Men mobbingoffrens berättelser vittnar om utstuderade grymheter i många fall.
Det hemska är att en elev kan utsättas för mobbning under hela sin skoltid. Det jag inte kan förstå är, att skolan i många fall verkar vara fullstädigt handlingsförlamad, trots att föräldrar förtvivlat försöker skaffa hjälp åt sitt barn.
Att det dessutom finns mobbade barn som inte har någon vuxen att tala med, är en katastrof.
I skolan måste alla vuxna bry sig om det som händer, oavsett om man är ledare, lärare, mattant, vaktmästare eller gör något annat.
Vuxna måste ställa upp för barnen som stöd, hjälp och som förebild.
I dag är vardagen stressig och kravfylld redan för grundskolebarn. Det är viktigt med utseende, kläder, vad man äter och vilka saker man äger.
Barn möter våld och missbruk i verklighet och inte minst genom Internet och annat medieutbud. Samtidigt ska de vara duktiga, prestera mera och redan tidigt veta vad de vill av framtiden. Det är lätt att bli offer, om man inte orkar stå för trycket.
Därför är föräldrar och andra vuxna utanför skolan är lika viktiga för att motverka mobbning, för vi vet att en del av mobbingen sker när skolan slutat. Allt för många vuxna bryr sig inte.
Jag tycker att det behövs mer gammaldags civilkurage av den sorten som fanns på den tiden då Anderssonskans Kalle gick i skolan, vuxna som la sig i och sa ifrån.
Skoltiden måste få innebära allt från spänning till struktur i vardagen, men den får aldrig innebära rädsla. Det ansvaret måste vi vuxna ta, i och utanför skolan.
Publicerad: 2007-09-11 00:00
Uppdaterad: 2007-09-11 00:00Av Maria Stenberg, riksdagsledamot, s