Debattartikel, publ i NSD den 23 oktober 2007.
Burma är ett mycket vackert land som ligger nordväst om Thailand, huvudstaden heter Naypyidaw. I Burma bor cirka 48 miljoner människor. De flesta är buddister men där finns även kristna, muslimer och hinduer. Burmanska är det officiella språket men engelska används inom affärslivet och i förvaltning. Näringslivet domineras av jordbruk, skogsbruk och fiske. De viktigaste exportvarorna är teak, ris och gummi.
Landet styrs sedan 1962 av en av världens mest hårda militärregimer och listan på kränkningar av mänskliga rättigheter kan göras lång.
EU har förlängt sina sanktioner mot landet flera gånger med motiveringen att de mänskliga rättigheterna är extremt allvarliga. Sanktionerna har inneburit vapenembargo, stopp för icke-humanitärt bistånd, samt att militärjuntans medlemmar och deras associerade vägras visum till EU-länder.
Sverige har genom Sida sedan 1996 bistått burmesiska flyktingar. Över 100 000 burmesiska flyktingar lever i flyktingläger i Thailand och är beroende av hjälp för sin överlevnad. Det svenska stödet har använts till bland annat livsmedel, filtar, mediciner och mattransporter.
Luleå kommun har tagit emot ett 50-tal kvotflyktingar från Burma. De kommer från mycket svåra förhållanden och har levt under stor press. Jag träffade några av dem på en 1 maj-demonstration i Luleå och gladdes åt att de kommit in i det svenska samhället. Men det är inte lätt att komma från Burma till Luleå.
De kommer till en helt ny kultur, ett nytt språk och ett annorlunda klimat. Och även om man inte behöver vara rädd för att bli fängslad, torterad och utan mat eller inte ha någonstans att bo finns andra svårigheter och helst skulle de naturligtvis vilja återvända till sitt hemland.
Nyss syntes en ljusning för dem och Burmas demokratiutveckling. Munkarna demonstrerade för demokrati och folket mötte upp.
FN:s sändebud fick träffa Aung San Suu Kyi, symbolen för Burmas demokrati och som tidigare mottagit Nobels fredspris. Men lyckan blev kort. Efter en vecka slog militären till igen och munkarna fördes bryskt bort och det blev åter tyst på gator och torg.
Den burmesiska demokratiska oppositionen har länge vädjat till FN om både ekonomiska sanktioner mot militärregimen i Burma men också att inte investera i, bedriva handel med eller turista i landet. Men också en trepartsdialog mellan dem, etniska minoritetsgrupper och militären för att stegvis upprätta demokrati.
För att få militären till förhandlingsbordet har Burmas grannländer en viktig roll att spela. De har alla ett komplext förhållande till Burma men grannländerna har valt att inte lägga sig i vad de kallar Burmas inre angelägenheter. Grannländernas politik gentemot regimen är avgörande för dess fortvaro eller fall.
Det återstår att se om de tillsammans med resten av FN kan förmå få militären till förhandlingsbordet och skapa en fredlig och demokratisk utveckling i Burma. Vi måste fortsätta att tro på en fredlig utveckling i landet även om det ser mörkt ut.
Birgitta Ahlqvist, ordförande för UNIFEM Sverige och f.d. riksdagsledamot (s)