Krönika, publicerad i NSD 21 februari 2008
Svensk EU-politik blir alltmer politiskt intressant. Kanske kan vi se fram emot ett Europaval 2009 med tunga politiska sakfrågor på dagordningen. Det handlar om
* klimatpolitiken. Regeringen försöker visa en kraftfull attityd, men oenigheten är uppenbar – särskilt i EU-parlamentet. Medan miljöpolitiker som Anders Wijkman (kd) stöttar tuffa krav på bil- och flygindustrin driver den gamla högern, dvs Gunnar Hökmark & Co, företagens linje. Och folkpartiet driver – mot de övriga - den skenbart ”lätta” vägen ur omställningskraven, en ny kärnkraftsoffensiv.
* löntagarnas villkor. Vaxholmsfallet skapar problem för svenska kollektivavtal i utländska företag som är tillfälligt verksamma i Sverige. LO och (s) är ense om att frågan måste lösas med lagändringar, sannolikt i både EU och Sverige. Den vägen pekade också EU-kommissionens ordförande Barroso på när han var i Sverige i veckan. Men orkar regeringen ta matchen med Svenskt Näringsliv så att vi slipper diskriminering av utländsk arbetskraft och press neråt på svenska löner?
* en mer samordnad europeisk politik med en öppen attityd till invandring och en human inställning till flyktingmottagande. Här finns motståndet främst hos Sverige-Demokraterna, som inför EU-valet försöker kopiera Dansk Folkepartis framgångar.
Vi kan lägga till konsumentpolitik, miljö mm. För socialdemokratin är det en viktig poäng att detta är frågor där vi är överens oavsett vad vi tyckte om medlemskapet 1994 och Euron 2003.
Nu gäller det att inte spela bort denna offensiva möjlighet till enighet i arbetarrörelsen genom att falla för frestelsen att återgå i gamla ja- och nejfållor.
Några menar att det skulle vara lättare att lösa Lavalfrågan genom att säga nej eller kräva undantag i det nya EU-fördraget hellre än att lösa frågan med vanlig lagstiftningt. Ännu är de dock svaret skyldiga om hur det skulle gå till. Förhandlingen om undantag är sedan länge avslutad, förslaget slutjusterat och underskrivet. Ett antal länder, bl a nyckellandet Frankrike (som sa nej förra gången) har redan godkänt fördraget. Det lär inte vara lättare att få dem och alla de 25 andra (inkl Lettland som är vår ”motpart” i Lavalmålet) att börja om hela processen än en gång, och godta svenska undantag. Snarare hopplöst.
Kan vi bara undvika sådana stickspår ser framtiden ljus ut för en enig och offensiv socialdemokratisk EU-politik.
Göran Färm