Borgarnas biståndspolitik tar form

Under rubriken ”Vi ger biståndet ny innebörd” skriver Marie Weibull Kronias (m), riksdagsledamot i HD den 27 juni om sina tankar

Innevarande mandatperiods första riksdagsår har just avslutats. Därför är det intressant att blicka tillbaka och se hur den nya regeringen och i synnerhet moderaternas biståndspolitik har tagit form.

För det blev ju så att det var det parti i Alliansen, Moderaterna, som över tiden visat minst intresse för biståndsfrågor och som rent av tycker att vi lägger för mycket pengar på utvecklingsfrågor, moderaterna gick faktiskt till val på att minska biståndet i relation till 1 procentmålet, som dessvärre fick ansvaret för de här frågorna i regeringen. Det kan inte vara lätt att hantera ett verksamhetsområde när budgeten är för liten – det är vad de flesta politiker brukar få göra – men för biståndsministern Gunilla Carlsson (m), är det precis tvärtom. Hon har att hantera en budget som Moderaterna tycker är för stor. Senast kommenterade hon storleken på biståndets omfattning i Göteborgsposten den 30e maj med orden ” Jag skulle kalla det en förbannelse”. Därför är det inte överraskande att detta första verksamhetsår har inneburit återkommande attacker mot biståndsbudgeten.

I höstas togs 1 500 miljoner kronor från biståndsbudgeten till skuldavskrivningar. Detta var faktiskt det första den nya regeringen gjorde inom detta område, trots att övriga allianspartier före valet klart uttalat sig mot detta förfarande.  

Nästa angrepp på biståndet kom i vårbudgeten, då ytterligare 700 miljoner plockats ur budgeten, denna gång till flyktingmottagandet. Detta fick SIDA chefen att gå ut med ett pressmeddelande med kritik om hur svårt det är att bedriva verksamhet när regeringen under innevarande budgetår går in och tar tillbaka 360 miljoner, den summa som drogs från Sidas budget.

Under våren har regeringen i en rad sammanhang uttalat sig och även träffat företrädare för olika organisationer, bland annat en uppvaktande delegation från Sveriges kyrkor. Budskapet har varit klart: Sverige ska inte verka för att ändra regelverket för att öppna för bistånd för militära insatser. Trots detta, och utan förvarning eller förankring i utrikesutskottet, åkte regeringens representant till OECD:s Dac-kommitté, (biståndskommittén) som fastställer regelverket för vad som får kallas bistånd, och drev, som enda europeiska land, frågan om att öppna biståndet för säkerhetsinsatser.

Detta är sensationellt och avslöjar i all sin nakenhet regeringens dagordning: att öppna upp för biståndsresurser till militära ändamål. När sedan biståndsministern i andra sammanhang försöker förklara detta pratar hon om att ge möjlighet till utbildning i mänskliga rättigheter för afrikanska soldater. Men då har man läst på dåligt. Den formen av insatser ryms gott och väl inom gällande regelverk. När jag den 1 juni debatterade biståndet i riksdagen tillstod till exempel Alf Svensson (kd) att detta skett utan att man från moderaterna förankrat detta med andra partier i Alliansen!

Sverige var det enda land i Europa som reserverade sig för att detta skulle ske. Länder som Danmark, Storbritannien och en rad av andra europeiska länder reserverade sig mot detta. De sade blankt nej. Sverige var det enda land som drev den här linjen i Europa. Motivet var att man man ansåg att det var fel att öppna upp biståndet för vidare ramar ”i ett läge då det är svårt nog som det är att få in pengar till de insatser som så väl behöver genomföras”

Vi har också här under våren fått besked om hur det blir med Rysslandsbiståndet. Att vi avvecklar infrastrukturstöd till Ryssland tycker jag är både lämpligt och rimligt. Proportionerna i det stöd som vi har givit till Ryssland bör successivt minska – det är helt klart. Men är det rimligt att, samtidigt som man skickar företrädare till Anna Politkovskajas begravning och beklagar hur medieutvecklingen är i Ryssland, klippa av det svenska journalistorganisationens, Fojos unika samarbete med det ryska journalistförbundet, som är ett av de få journalistsamarbeten som ryska journalister har i dag.

Samtidigt som regeringen beklagar bristen på mänskliga rättigheter, ett allt hårdare medieklimat och ett hårdare klimat för enskilda organisationer för politik i Ryssland snabbavvecklar man alltså stödet till enskilda organisationer. Vi måste känna efter hur vindarna blåser i våra nära grannländer. Vi måste se hur vi på bästa sätt kan bistå krafter som arbetar just för mänskliga rättigheter och demokrati.

När Gunilla Carlsson sammanfattar sin biståndssyn i slutet av maj på Utrikespolitiska Institutet säger hon: ”Men hur paradoxalt det än kan tyckas är jag övertygad om att lösningen på tredje världens problem inte alltid heter mer pengar. De av er som hört mig tidigare vet att jag gärna citerar min pappa. Glöm inte, brukade han säga, mest pengar vinner inte. Och så är det.”
Men i det här sammanhanget är det ju fråga om precis den motsatta. De människor vi kämpar och arbetar för inom biståndet är de som inte har några pengar alls. Därför är det oerhört bekymmersamt att man i grunden har den här synen som utgångspunkt. Jag hoppas verkligen att allianspartierna gör en ökad insats för att försvara biståndets integritet, för om detta är vad vi kommer att få se ännu mer av i fortsättningen kommer striden fortsatt att bli het. Vi kommer inte att acceptera att biståndet, som är tänkt att vara fattigdomsbekämpande, gröps ur och äts upp tugga för tugga.

Så jag skall ge Marie Weibull Kronias (m) rätt ni ger biståndet en ny innebörd, men får jag väl tillägga – att det är minsann inget att vara stolt över.

Kent Härstedt
Socialdemokraternas biståndspolitiske talesperson
Riksdagsledamot
Ledamot i SIDAs styrelse

 

2007-07-16 12:58

TopGallery