Europa är viktigare än euron

Den 1 januari blev Lettland den 18:e medlemmen i eurozonen. Den politiska uppslutningen i landet är total. Säkerhetspolitiska övervägningar väger tungt. Förhoppningen är att införandet av euron ska vara ett skydd mot Ryssland. Ungefär 60 procent av befolkningen är dock enligt opinionsundersökningar negativ. Oron är stor för hur euron ska påverka ekonomin. Det är inte konstigt eftersom euron är inne på sitt femte krisår.

Eurokrisen har medfört en katastrof: välfärdssystem avvecklas, arbetslösheten skjuter i höjden och politisk extremism vinner terräng. Euron – som skulle skapa europeisk samhörighet och politisk integration – har visat sig vara det största hotet mot det europeiska samarbetet. I flera länder har införandet av den gemensamma valutan kraftigt försämrat den internationella konkurrenskraften, drivit upp inflationen och skapat fastighetsbubblor. Den efterföljande åtstramningspolitiken – som skulle häva krisen – har istället fört EU allt närmre ett ekonomiskt sammanbrott. Allt oftare görs jämförelser med 30-talskrisen.

För att hantera krisen har hundratals miljarder euro lånats ut till främst Spanien, Portugal, Irland, Cypern och Grekland. Men det är pengar som medborgarna i dessa länder knappt sett något av. Större delen har istället gått till att betala räntor och amorteringar på de enorma statsskulder som länderna dragit på sig under krisen. De största mottagarna är därmed franska och tyska banker.

Lånen har villkorats med att länderna ska genomföra kraftiga nedskärningar och strukturomvandlingar. Alla krav som ställts är inte orimliga. Det kan handla om förbättrad skatteindrivning eller åtgärder mot korruption, men andra krav har en utpräglad nyliberal prägel. Det gäller skrotad anställningstrygghet, försvagade kollektivavtal, sänkta löner, sänkt a-kassa och utförsäljning av statliga företag.

Det land som har drabbats absolut värst är Grekland. Arbetslösheten närmar sig nu en tredjedel av arbetskraften och två tredjedelar av de unga saknar ett arbete att gå till. Åtstramningspolitiken har visat sig vara dödlig. Den offentliga sjukvårdsbudgeten har bantats med mer än 40 procent och över 35 000 sjukvårdsanställda har förlorat jobbet. Barnadödligheten ökar, tillgången till över 200 livsnödvändiga läkemedel har upphört, antalet HIV-smittade har mångdubblas och malaria sprids för första gången sedan 70-talet. Listan på exempel som visar hur eurokrisen har blivit en hälsokris i Grekland kan göras mycket lång.

Det var i Grekland som eurokrisen första gången blev synlig 2010. Och alla visste vem som bar skulden. Grekland hade fuskat sig in i eurosamarbetet genom att ljuga om tillståndet i sin ekonomi. Dessutom var grekerna lata. Det var en bild som den svenska regeringen bidrog till. Anders Borg anklagade grekerna för att ”gå i pension vid 40-årsåldern”. De mesta av det som sades i denna anda var lögner. Men bilden satte sig och Grekland blev syndabock. I själva verket var grekerna vid denna tid ett av de folk som arbetar mest i Europa. Enligt OECD arbetade den genomsnittliga greken 2 119 timmar per år. Det är mer än snittet i OECD. Och den genomsnittliga pensionsåldern var 61,5 år, det vill säga högre än EU-snittet. Sant är visserligen att Grekland skönmålade sina nationalräkenskaper, men det var knappast någon hemlighet för EU:s ledare när landet släptes in i eurozonen.

De senaste årens kris har ställt medlemsstater mot varandra och skapat social och politisk oro. I Grekland fick nazistiska Gyllene gryning 7 procent av rösterna i parlamentsvalet 2012. I Spanien har omfattande gatuprotester mot åtstramningar, och en arbetslöshet på över 20 procent, fått högerregeringen att inskränka demonstrationsfriheten.

Det är hög tid för EU:s makthavare att inse att dagens djupa eurokris orsakats av euron och krispolitiken. Det krävs därför en omedelbar politisk kursändring bort från dagens svältkurer, istället behövs det ekonomiska stimulanser. Tyskland måste tillåta sin köpkraft att öka för att blir ett draglok för Europas övriga ekonomier. Men det behövs också penningpolitiska stimulanser, produktivitetshöjande investeringar och skuldavskrivningar för de värst drabbade länderna. Förmår man inte att fatta dessa beslut ser jag ingen annan utväg än att euron avskaffas. Den politiska prestigen som lagts i valutaprojektet är tung, men den kan inte tillåtas väga tyngre än omsorgen om Europas framtid.

 

Mattias Olsson (S), Lund
Nr 8 på Socialdemokraterna lista till Europaparlamentsvalet

 

Publicerad i Skånska Dagbladet 25 januari 2014

Sidan uppdaterades senast: 2014-01-27 15:47