Först ut i "Tankar om..." är Lars Mejern Larsson.
Hur tar man betalt för känslor?
På Kaptensgården i Säffle såg Lars Mejern Larsson hur lite tid personalen hade för de boende. Det enda som hanns med var den dagliga omsorgen med bland annat att dela ut mat.
Vi möts på nya CCC-bygget i Karlstad Mejern och jag. För dagen är han klädd i kavaj, och bär med sig en liten portfölj. En härlig kontrast mot alla de arbetare som jobbar där.
– Vi har ingen klädkod i vårt parti, det har de ju i moderaterna, säger han med ett skratt. När de ska ut och prata får de ju inte ha pärlhalsband och kostym på sig.
Att vara ute på arbetsplatsbesök och arbetspraktik betyder mycket för Lars Mejern Larsson. Det är här han får sin energi för att orka med jobbet som riksdagsman. Mötet med folk är viktigt anser han. Lagarbete kommer upp ofta i samtalet, han liknar sitt arbete med ett fotbollslag där alla från sportdirektören till materialförvaltaren är lika viktiga.
– Att fånga upp alla, så att det blir ett lagspel är oerhört stimulerande, säger han. Ett lag utan en målvakt fungerar inte hur många mål jag än gör framåt.
Han har hunnit vara ute på många arbetspraktiker. Många nattskift har det blivit, bland annat på äldreboendet Kaptensgården i Säffle. Där fick han vara med den ordinarie personalen under en natt och gjorde exakt detsamma jobb som de gjorde.
– Jag fick bland annat vara med och byta blöjor på de äldre, och hela tiden ringde det på personalen som fick gå från rum till rum och jobba. Men det som slog mig var att ingen hade tid att bara sätta sig ner med de äldre och hålla om dem eller hålla dem i handen.
Så hur tar man betalt för känslor när kommun och landsting får mindre och mindre från regeringen? När Mejern är ute på arbetsplatsbesök eller föreläsningar försöker han förklara på ett enkelt sätt hur skatterna slår hårt mot vissa grupper i samhället.
En annan arbetsplats han minns är Samhall, där han fick vara med och röja gräs. Och där lunchen visade sig vara lite för dyr för en av grabbarna han jobbade med. Så även om man jobbar kan det vara dyrt att unna sig en lunch på stan. Nästa arbetsplatspraktik blir som lantbrevbärare i Arvika. Och han försöker att åka ut på praktik så ofta han bara kan.
– Och jag tycker detta är så himla kul! avslutar han med inlevelse.