Samhället dras långsamt isär.
Fler arbetslösa, fler utförsäkrade från sjukförsäkringen och fler barn i ekonomisk utsatthet.
Enligt Dagens Nyheter har klyftorna blivit tydligare.
De som arbetar har fått jobbskatteavdrag, som vanligt med den högerregering vi har,mer till dem som tjänar mer.
Den avskaffade förmögenhetsskatten och den rejält sänkta fastighetsskatten har överfört enorma belopp till dem som har det riktigt bra.
Många jublar över möjligheten till billig städning i hemmet, men de som verkligen använder det är höginkomsttagarna.
Den tiondel av befolkningen som tjänar mest har fått en 50-procentig inkomstökning, medan den som tjänar minst enbart fått 5 procent mer.
Samtidigt har de som lever med låg ekonomisk standard ökat från 8,4 procent 1999 till 14.8 procent 2010.
I Sverige anses låg ekonomisk standard vara när man har en inkomst som ligger under 60 procent av medianinkomsten.
Regeringen Reinfeldt regerar lugnt och stolt vidare.
Hans propagandaminister tar långsamt över gamla socialdemokratiska begrepp och i det moderata idéprogrammet har man t o m varit de som infört kvinnlig rösträtt och kämpat mest mot apartheid.
Man skriver om historien helt enkelt.
Stalin ler säkert avundsjukt i sin himmel. Inte ens han lyckades ändra historien så till den milda grad.
Varför ser och hör man inget folkligt motstånd? Titta på Grekland. Där rasar befolkningen dag efter dag.
Tänk efter hur det var 1994 när vi socialdemokrater fick ta över efter en borgerlig regering, som nästan knäckt Sveriges finanser.
När vi gjorde allt för att klara Sverige från konkurs rasade alla.
Nu hörs inte ett ljud.
Tvärtom verkar det som man tycker att vi socialdemokrater är gnälliga och avundsjuka.
Hela tiden trummas in att vi inte har några lösningar.
Och en allvarstyngd högerstatsminister kan fortsätta droppa honung i öronen på så kallat vanligt folk.
Det man inte talar om verkar inte finnas.