I fyra år har jag längtat till höstens val, längtat och hoppats på ett annat valresultat än det vi nu har facit på. Självklart svider det och jag känner en stor besvikelse, men samtidigt vet jag naturligtvis att det valmanskåren beslutat det gäller. Den fråga som nu gnager mitt sinne är: Varför gick det inte som jag hoppats och trott? Är det vår politik det är fel på? Vill upplänningarna ha mer privatiseringar och fler utförsäljningar av enheter från Akademiska? Vill väljarna att privata vårdcentraler skall ha bättre betalt än de som landstinget driver? Tycker verkligen hebyborna att det räcker med fyra tågavgångar per dag och att man inte skall kunna åka med samma månadskort på tåg och buss? Ja listan skulle kunna göras mycket längre, men det skulle inte tjäna något till utom möjligen att få mig att framstå som en bitter och dålig förlorare.
Var det kanske vår förmåga att föra ut och presentera vår politik som brast. Jag fick massor av positiva reaktioner i valstugorna och när jag knackade dörr. Likaså var det åtskilliga som berömde våra debattartiklar. Men var det kanske så att jag mest pratade med dem som redan var övertygade om att ett samhälle byggt på solidaritet är det enda som håller i längden.
Rikstrenden avgjorde hävdar många. Landstingspolitiken drunknar i bruset från de nationella frågorna och kommer oftast också i skuggan av de lokala kommunala frågorna. Att en väl sjukvården är en av de absolut viktigaste funktionerna i vårt samhälle är i stort sett alla ense om, men alla vet inte ens om att det är landstinget som har ansvaret.
I sådana här lägen letar man naturligtvis efter något positivt, något som kan ge visst tröst i all bedrövelse. I valet till landstinget hade vi socialdemokrater ca 4 procentenheter bättre valresultat än i valet till riksdagen. Hemma i Tierp stärkte vi socialdemokrater vår redan tidigare ledande ställning, och fick därmed förtroendet att fortsätta att utveckla kommunen.
I Tierp gick vi socialdemokrater också fram mest i landstingsvalet, och jag har noterat ökningar runt 5 procentenheter i flera valkretsar bl.a. min gamla hembygd i Västland.
Till råga på allt blev jag personvald! Jag som aldrig har uppmanat någon att kryssa mig utan brukar alltid betona att det är politiken som är det centrala och det som bör avgöra var man skall lägga sin röst. Men visst måste jag erkänna att det trots allt är lite smickrande att få nära 1000 personalvalskryss i ett relativt litet valdistrikt. Och jag har även förstått att alltfler vill ha ett ansikte och en person att relatera till, så kanske får jag tänka om i denna fråga.
Slutligen konstaterar jag att vi rödgröna tillsammans gick fram med ca 2.4 procentenheter medan de borgerliga tappade ca 3.3 procentenheter, och därmed regerar borgarna vidare med minsta möjliga majoritet. Dessutom kom Sverigedemokraterna in med 3 mandat i vårt fullmäktige, trots att de inte ens hade presterat ett program för sin landstingspolitik.
Men hur mycket jag än letar efter detaljer att trösta mig med så väntar ytterligare fyra år i opposition. Fyra år som måste fyllas med aktivt arbete för att länets innevånare skall få den sjukvård de har all rätt att kräva. Jag kommer aktivt och engagerat att göra vad jag kan för detta. Utmaningar saknas minsann inte. Kostnadsutvcklingen är skrämmande hög i vårt landsting, nära 6 % vilket är mer än dubbelt mot vad som går att försvara. Vårdköerna på Akademiska sjukhuset ökar, idag får endast lite drygt hälften insatser inom den tid som vårdgarantin anger.
Om de borgerliga kunde tänka sig att släppa lite på prestigen och lyssna på våra förslag så skulle vi kunna komma till rätta med problemen. Jag är beredd att ta ansvar och göra breda uppgörelser. Det skulle gynna vårt landsting och framför allt våra länsinnevånare. Men det förutsätter naturligtvis en långt mer ödmjuk hållning från valets vinnare än den vi sett under den gångna mandatperioden. Kanske kan den mycket allvarliga ekonomiska situationen och de snabbt ökande vårdköerna skapa ett nytt klimat i vårt landsting. Ett klimat som präglas av samarbete och att lyssna på varandra istället för den konfrontationspolitik vi sett allt för mycket av de senaste åren.