Motion om LSS och främjandet av hälsan för synskadade
Statens folkhälsoinstitut har i rapporten ”Onödig ohälsa” klart visat att människor med funktionsnedsättningar upplever omkring tio gånger större ohälsa än befolkningen i övrigt. Samtidigt visar rapporten att minst en tredjedel av denna ohälsa inte har något alls att göra med själva funktionsnedsättningen Istället är det de sociala livsvillkoren som låg inkomst, arbetslöshet, att man upplever stress därför att livet känns pressande, ensamhet, otillgänglighet, diskriminering osv. som är orsaken till att en så stor del som en tredjedel av ohälsan.
Hälsa är extremt förknippat med livsvillkor i stort och hur den enskilda individen har det i sitt liv. Det har inte minst senaste årens internationella forskning tydligt visat. Att ha hälsan innebär inte att man slipper sjukdom. Man kan ha en svår sjukdom eller funktionsnedsättning men ändå uppleva att man ”mår bra”.
När det gäller människor med en funktionsnedsättning så borde dessa forskningsrön påverka samhällets insatser. Det betyder att hälsan skulle kunna förbättras radikalt, om man fördelade samhällets resurser på ett bättre sätt.
Det finns många olika insatser som kan förbättra livet och hälsan för personer med en funktionsnedsättning, som tillgänglighet, arbete, bättre ekonomiska villkor. Men det finns också ett riktat stöd, en rättighetslagstiftning, LSS (Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade). Lagen infördes 1994 och syftet var att dessa personer skulle ha möjlighet att leva på samma villkor som andra.
En av insatserna i LSS är ledsagarservice, en service som har stor betydelse för gravt synskadade. I förarbetena till lagen nämns också särskilt gravt synskadade som en målgrupp för insatsen. Till att börja med var det också självklart att gravt synskadade tillhörde den s.k. personkrets 3 i lagen. De hade därmed tillgång till ledsagarservice efter behov. Nu har rättsläget förändrats och blivit oklart, vilket fått konsekvensen att liknande ärenden bedöms på olika sätt både i kommunerna och i domstolarna. Denna rättsosäkerhet är inte acceptabel. Om en person ska få tillgång till insatsen ska endast bero på behovet och inte på var i landet man är bosatt. Idag händer det t.o.m. att en person som har ledsagare enligt LSS blir av med insatsen när han/hon flyttar till en annan kommun.
Ett förtydligande i lagen är nödvändigt. Det får aldrig råda någon tvekan om att en person med grav synskada ska tillhöra personkrets 3.
Allt större krav ställs idag på att individen själv ska kunna utföra sina rättigheter och skyldigheter i samhället. Service, informationsinhämtning, olika val för att rätt sköta sin egen ekonomi eller t.ex. sköta om sin hälsa genom motion. Allt mer förutsätts individen klara själv.
En grav synskada får betydande konsekvenser på många av livets områden. Enligt studier som Utredningsinstitutet Handu och Folkhälsoinstitutet gjort, har 80 % av synskadade personer svårigheter att orientera sig på främmande platser, 65 % kan inte handla sin mat, 75% kan inte åka kollektivt på egen hand och 50% kan inte självständigt ta del av sin post och sköta post- och bankärenden. I Onödig ohälsa framkommer också att man har oro och ångest över att klara sitt dagliga liv. Många tvingas leva ett passivt liv med brist på omväxling och stimulans. Konsekvensen blir i vissa fall hög konsumtion av antidepressiva- och sömnmedel. Hälsan påverkas negativt alldeles i onödan.
Sverige är inte det tillgängliga samhälle som krävs för att personer med olika funktionsnedsättningar ska kunna vara delaktiga i samhället på lika villkor som andra. Utan rätt till personlig service ökar klyftorna och skillnaderna i hälsa i befolkningen riskerar att öka ytterligare.
Ledsagarbegreppet kan förtydligas och bättre motsvara behovet om det vidgas något genom att ledsagaren också kan vara den synskadades tolk vad gäller skriftlig och digital information m.m. Ledsagaren skulle även kunna syntolka t.ex. en teater- eller bioföreställning, ett idrottsarrangemang eller vid ett muséebesök. En sådan förstärkning i lagtexten skulle avsevärt förbättra gravt synskadades levnadsvillkor och motsvara behoven.
Det har diskuterats om ett införande av en 65-årsgräns för även andra insatser enligt LSS än personlig assistans. LSS-kommittén tog bl.a. upp frågan i sitt betänkande 2008. En åldersgräns för insatser enligt lagen är utesluten, då det skulle vara ren åldersdiskriminering.
Jag yrkar att årsmötet i Stockholms arbetarekommun beslutar
att LSS förtydligas, så att det klart framgår att gravt synskadade personer kan tillhöra personkrets 3,
att synskadade personers behov och självbestämmande ska vara vägledande för ledsagarservice inom LSS
att ingen åldersgräns införs i LSS
Kicki Nordström
Motionen antagen som föreningens egen på medlemsmöte med S-föreningen Bättre och Jämlik Hälsa den 17 november 2010 / Margareta Persson