Sedan riksdagen år 2003 antog en ny och sektorsövergripande folkhälsopolitik har mycket hänt både i Sverige och internationellt inom folkhälsoområdet som ger skäl att lyfta fram nya möjligheter att förbättra folkhälsoarbetet med inriktning på att minska hälsoskillnader. I den här motionen sätts fokus på ny lagstiftning i Norge som tydliggör kommunernas ansvar och som kan vara ett exempel för Sverige att ta efter.
Den sektorsövergripande folkhälsopolitik som antogs år 2003 av Sveriges rikdag var framsynt i det avseendet att den satte fokus på de samhälleliga förutsättningarna för en bättre och jämlik hälsa genom att sätta mål för de olika faktorer som påverkar hälsan; samhällsstrukturella förhållanden, livsvillkor och levnadsvanor. Den pekade därmed också ut att folkhälsoarbete skulle ske i ett stort antal samhällssektorer och av flera olika aktörer, varav kommuner och landsting ansågs vara de viktigaste offentliga aktörerna. År 2008 antog riksdagen en proposition av den borgerliga regeringen som, utan att ändra det övergripande målet, tonade ner människors livsvillkor som bestämningsfaktorer för deras hälsa. Detta gjordes i kraftig motsättning mot vetenskapliga resultat som visar att det är just människors livsvillkor som är de viktigaste förklaringsfaktorerna till skillnaderna i hälsan.
Internationellt har den ojämlika hälsan uppmärksammats som en mycket angelägen fråga. Det har skett genom den s.k. Marmotkommissionen, med uppdrag från WHO, som år 2008 redovisade tre rekommendationer i sin slutrapport Closing the Gap in a Generation: förbättra förutsättningarna för människors dagliga liv; motverka den orättvisa fördelningen av makt, pengar och resurser; mät och förstå problemet och bedöm effekterna av olika åtgärder. Även inom EU har initiativ tagits med inriktning på förbättringar av arbete för att minska ojämlik hälsa, bl.a. i EU:s övergripande strategi för hälsa 2008-2013, Tillsammans för hälsa, och i meddelande från EU-kommissionen år 2009 om ojämlikhet i hälsa. Vidare har åtgärder mot ojämlik hälsa prioriterats under de spanska och belgiska ordförandeskapen år 2010 och av Europaparlamentet år 2011. Marmotkommissionen har även följts upp i England med en särskild undersökning av situationen där. För närvarnade pågår en motsvarande undersökning av situationen i alla länder som tillhör WHO Europa. I Sverige har Malmö stad tagit initiativ till en kommission för social hållbarhet där ojämlik hälsa är i fokus. Den svenska borgerliga regeringen har dock inte tagit till sig budskapen i Marmotkommissionen.
När Sverige fick sin nya folkhälsopolitik 2003 var denna mycket uppmärksammad också internationellt. Idag är svensk folkhälsopolitik mindre intressant. Istället har intresset vad gäller de nordiska länderna framförallt riktats mot utvecklingen av folkhälsopolitiken i Norge. Genom en lång rad av utredningar och delbeslut har den norska politiken vuxit fram, senast i form av folkhälsolagen (Lov om folkehelsearbeid) som ska gälla från den 1 januari 2012. Lagen har som utgångspunkt att befolkningens hälsa är en av samhällets viktigaste resurser och att det finns en stor potential att främja hälsa och förebygga sjukdom. Hälsan påveras av grundläggande faktorer som ekonomi, utbildning och uppväxtvillkor, via riskfaktorer i arbets- och boendemiljöer, till omedelbara påverkansfaktorer som levnadsvanor och användning av hälso- och sjukvårdens tjänster.
Med den nya folkhälsolagen vill den norska regeringen etablera ett nytt fundament for att stärka ett systematiskt folkhälsoarbete i politik- och samhällsutvecklingen och i planarbetet med utgångspunkt från regionala och lokala utmaningar och behov. Genom lagen läggs grund för en bättre samordning av folkhälsoarbetet på tvärs över olika sektorer samt mellan kommuner, landsting (fylkeskommuner) och statliga myndigheter. Lagen har följande huvuddrag:
· Kommunen får ansvar för folkhälsoarbetet. Kommunen ska i folkhälsoarbetet använda alla sina sektorer för att främja hälsan, inte bara hälsosektorn.
· Kommunernas ansvar för översikt av hälsotillståndet och hälsans bestämningsfaktorer konkretiseras, så att de får en klar bild av hälsoutmaningarna.
· Statliga myndigheter och landsting ska göra kunskap om hälsan och hälsans bestämningsfaktorer tillgänglig och ge stöd till kommunerna.
· Översikten med folkhälsoutmaningar ska ligga till grund för arbetet med planstrategier. En diskussion om kommunens/länets hälsoutmaningar bör ingå i den lokala/regionala planstrategin.
· Kommunen bestämmer mål och strategier för folkhälsoarbetet som ska möta kommunens egna hälsoutmaningar. Mål och strategier ska förankras i planprocesserna enligt plan- och bygglagen.
· Kommunerna ska vidta nödvändiga åtgärder för att möta lokala utmaningar.
När den svenska folkhälsopolitiken beslutades år 2003 fanns inget förslag i propositionen om lagreglering av kommunernas och landstingens ansvar inom folkhälsopolitiken. Den utveckling som har skett i de nordiska länderna, inte bara i Norge genom den nämnda lagen utan också i Danmark och Finland, har lagstiftning som grund för kommunernas uppdrag inom folkhälsoområdet och anger även vad de regionala och nationella nivåernas myndigheter ska bidra med. Det är hög tid att utreda för- och nackdelar med en svensk lagstiftning där kommunernas, landstingens/regionernas och de nationella myndigheternas uppdrag och ansvar inom folkhälsoområdet tydliggörs och där syftet är att kraftigt reducera de sociala hälsoskillnaderna.
Jag yrkar därför att Stockholms arbetarekommuns årsmöte beslutar
att frågan om en lagreglering av kommunernas, landstingens/regionernas och statliga myndigheter uppdrag och ansvar inom folkhälsoområdet med inriktning på att kraftigt reducera de sociala hälsoskillnaderna bör utredas
att denna fråga därmed ska överföras till riksdagsgruppen för vidare hantering.
Bernt Lundgren
Motionen behandlad och antagen som sin egen på möte med S-föreningen Bättre och Jämlik Hälsa den 28 november 2011.
Margareta Persson/ ordförande