Vårt parti talar om tillväxt som en förutsättning för en bättre välfärd. Vi har utgått från att tillväxt ger bättre hälsa och bättre välbefinnande, oavsett vilken ekonomisk nivå vi befinner oss på. När en stor del av befolkningen i ett land lever i absolut fattigdom är tillväxt självklart en av flera förutsättningar för att befolkningen som helhet ska må bättre. Om det är minoriteter som lever under stor fattigdom kan det istället handla om att resurserna behöver omfördelas. I den rika världen har vi dock nått en punkt där vi antagligen får sämre välbefinnande i takt med jakten på ökad tillväxt. Dessutom tål inte miljön den rovdrift vi bedriver med ökad privat konsumtion.
Den här motionen handlar inte om något färdigt recept för hur man ställer om våra samhällen till sant hållbara ur både mänsklig och miljömässig aspekt och där tillväxt inte ska vara den självklara motorn. Att vända ett system som under modern tid byggt på tillväxt är mycket svårt. Men vi måste diskutera vad vi långsiktigt vill med vår politik, även om vi inte har alla lösningar klara. Den dagen vi inte vågar formulera visioner, därför att vi inte har de färdiga lösningarna färdiga, dör vi som en visionär idérörelse.
Den drivkraft som våra samhällen i den rika världen bygger på är tillväxt och ökad privat konsumtion. Det är nästan som vi börjat tro att ”så är det bara” och så har det alltid varit. Det är inte sant. Merparten av människans utveckling har inte handlat om att ”konsumera mera”, det har handlat om att steg för steg lära sig nya färdigheter. Det är egentligen bara under de senaste två hundra åren när vi lämnat byteshandeln till förmån för penningekonomin, som drivkraften blivit ekonomisk vinst. Att detta ekonomiska vinstbegär nu är på väg att föröda jordens resurser och därmed mänsklig utveckling på sikt, förmår vi inte riktigt ta till oss.
Det är inte längesedan, bara en eller två generationer tillbaka, som vi tog tillvara på allt och inte ville kasta sådant som kunde återanvändas. Idag är den livsfilosofin felaktig ur ett tillväxtperspektiv, istället ska vi förmås till att konsumera mer. Detta trots att vi vet att vår miljö inte tål det.
I den politiska debatten talar vi också om att vi ska arbeta mer och längre, hur ”varje arbetad timme behövs” . Vi talar om hur ”livspusslet” ska gå ihop. Men varför ska vi som parti sätta upp som mål att ”arbeta mer”. Under lång tid drev arbetarrörelsen 8 timmars arbetsdag, som senare ersattes av kraven om 6-timmarsdagen. Men plötsligt för några år sedan försvann 6-timmarsdagen utan att vi egentligen diskuterade igenom vad det betyder för vår syn på människan. Varför ska arbetarrörelsen till varje pris driva på att vi ska arbeta mer och längre? Att bekämpa arbetslösheten ska vi göra, men det är en annan frågeställning. När blev det fult att ta de lugnare, umgås, ha tid? Varför är det finare att slita mer för att ha råd att köpa mer? Våra vackra ord om att ”förverkliga sina bästa stämningars längtan” – handlar det bara om mer pengar/konsumtion?
Man måste ställa sig frågan: Vad syftar vår politik till i längden? Är inte meningen med all vår politiska strävan att människor ska må bättre och känna större tillfredsställelse med sina liv? Om vi kan se att ”livspusslet” inte går ihop för många unga människor, att vi inte är mer tillfredsställda med våra liv än vi var tidigare, fast vi aldrig har haft det bättre materiellt och miljön skadas alltmer av vår konsumtion – ja då är det dags att höja ribban för våra visioner. Vi kan inte bara kräva ”mer av samma sak”. Vi måste formulera nya visioner för att människan ska få ett bättre liv som naturen tål.
Alltfler rapporter kommer om att konsumtionssamhället riskerar att öka vår olust. Vi blir aldrig nöjda. Många ungdomar idag lider inte alls av jantelagen, utan av dess motsats: Du måste bli något stort, du kan om du vill, du måste bli framgångsrik. Egentligen är de uttalade och dolda kraven: Du kan aldrig lyckas helt och du kan aldrig bli nöjd. Dessutom har vårt individualistiska konsumtionssamhälle lagt hela bördan på individen själv; det är du själv som helt avgör om du lyckas eller misslyckas. Det är en – av flera - förklaringar till att den psykiska ohälsan hos unga har ökat. Naturligtvis i kombination med att den unga generationen idag har det betydligt svårare på arbets- och bostadsmarknaden än vad föräldragenerationen hade.
Om man jämför olika länders folkhälso- och välfärdsstatistik talar det sitt tydliga språk; det är inte storleken på BNP i de hyfsat rika länderna som avgör folkhälsan – det är fördelningen av samhällets resurser och graden av social tillit. Att öka tillväxt/BNP är ingen garanti alls för en förbättrad folkhälsa och ökad trygghet. Tvärtom finns mycket som talar för att ökad tillväxt, framför allt om den inte är förknippad med en stark omfördelning av resurserna och ökad offentlig konsumtion, istället ökar skillnaderna i hälsa och försämrar i många avseenden. Och dessutom kan tillväxten i sig i våra länder skapa sådana drivkrafter hos människor att de måste konsumera mer för att bli lyckade, vilket i sig skapar olust. I denna jakt på att arbeta mer, för att ha råd att konsumera mer, påskyndas också en utveckling mot allt större individualism och konkurrens människor emellan. Allt detta är sådant som minskar gemenskap och social tillit – några av det allra viktigaste faktorerna i ett samhälle för att människor ska må bra och känna välbefinnande.
Världen över publiceras alltfler vetenskapliga rapporter om vad som är på väg att hända med våra ekonomier, med vår miljö och med människors välbefinnande. Nya sociala rörelser startas i protest mot miljöförstöring och konsumtionshets. I Sverige är det som om den politiska debatten helt har tystnat. I princip talar alla partier, med miljöpartiet undantaget, om behovet av ökad tillväxt, att vi ska arbeta mer. Det vi har olika uppfattningar om är hur långt privatiseringar och utförsäljningar ska gå och hur mycket skatterna ska sänkas. Men socialdemokratin har i stor utsträckning tagit till sig de borgerliga partiernas världsbild och föreslår endast förändringar inom ramen för den.
Jag menar att vi måste ifrågasätta denna världsbild av tillväxt, ökad privat konsumtion och att vi ska arbeta mer. Vår vision måste vara att människor ska må bra och känna välbefinnande, ha tid för gemenskap, öka den sociala tilliten genom att jämlikheten sätts i fokus och inte konsumera på en nivå som vår miljö inte klarar långsiktigt. Det betyder inte att vi måste sikta på 0-tillväxt, men det betyder att vi måste ändra fokus. Den tillväxt vi ska eftersträva måste klara vad jordens miljö tål och den ska inte bygga på att öka en privat konsumtion som inte gagnar människors välbefinnande på sikt. Med en sådan förskjutning av synen på tillväxt krävs stora omställningar. Därmed krävs också att vi lyfter vår vision ”över” tillväxtens mantra.
Jag yrkar att årsmötet beslutar
att styrelsen tillsätter en programgrupp för att påverka kommande partiprogram
att utgångspunkten för programgruppen ska vara att formulera nya visioner kring människans behov av gemenskap och tillit och där produktionen och dess fördelning underordnas de behoven
Margareta Persson