Midsommar! Majstången står lövad och grann. Framåt aftonen dukas bordet. Nypotatisen skall avnjutas, liksom matjessillen och jordgubbarna. Och, för den som så önskar, en nubbe, kanske kryddad med åbrodd eller johannesört.
Visst är denna högtid det svenskaste som finns.
Ändå är alla ingredienserna exempel på influenser från andra folk och kulturer.
På 1500-talet kom majstången till Sverige från Tyskland, där den dock mest hörde hemma på 1 maj-festerna. På grund av klimatet i det något kyligare Norden kom den istället att resas och majas vid midsommar.
Potatisen tog, som många vet, Jonas Alströmer hit från Amerika, och därifrån via England, där de förädlades, kom också de första jordgubbarna.
Matjessillen är en holländsk specialitet från början, och brännvinet lär, i varje fall enligt brännvinskryddningsspecialisten Albert Sandklef, ha uppfunnits av araberna. Det fördes till Europa av italienarna på 1300-talet och kom hit ett sekel senare.
Kanske uppfattas det som ett onödigt påpekande, nu när sommaren är som skönast och grönskan som grönast, men för riktigt länge sedan fanns bara inlandsis. Klimatet var arktiskt. Inte en svensk midsommarfirare så långt ögat kunde se.
De första invandrade när isen dragit sig tillbaka för sådär 12 000 år sedan. De var renjägare och bosatte sig vid Segebro i Malmö. Växtligheten förändrade sig med klimatet. Kanske kom då också de första midsommarblomstren som frön med vindarna.
På den vägen har det varit. Från olika håll i världen har människor med olika kunskaper, seder och högtider invandrat och lämnat sina bidrag till svenskheten.
Med början på 1100-talet kom tyska hantverkare och köpmän för att slå sig ned i Kalmar och på Gotland. 500 år senare, då ju många svenskar var danskar, invandrade man från Holland, Frankrike och Skottland. Då började också kolonisationen av Bergslagen och ödebygderna vid gränstrakterna mot Finland. Savolaxare från östra Finland bröt mark och odlade. Och valloner hjälpte till att utveckla den svenska bergshanteringen.
I modern tid, under rekordåren på främst 60-talet, kom invandrare från länder som Jugoslavien och Italien. För att den svenska industrin skulle kunna gå på högvarv.
Uppräkningen kunde göras mycket längre. Nästan alla som kommit har en sak gemensam, från renjägare till varvsarbetare. De har, liksom de svenskar som utvandrade till Amerika, sökt ett bättre liv. Ofta på flykt från missväxt, överbefolkning, arbetslöshet, förföljelse eller krig.
Genom åren har seder och bruk blandats och omformats som i en jättelik smältdegel. I Bergslagens gruvor, på Smålands steniga tegar och på bördiga åkrar i trakterna av Sjöbo. Och av allt detta har blivit något alldeles unikt, Sverige och svenskarna. Riktiga dalkarlar, sega smålänningar och matglada skåningar. Och den svenska midsommarstången som inte liknar något annat i den här världen.
Idag är invandrarna också somalier, libaneser eller iranier. Sedan en tid tillbaka har extrema partier, som ger uttryck för rädsla och förakt för människor på flykt som slagit sig ner i Sverige, fått en stark ställning – inte minst i Skåne. Vi är många som tar avstånd från dessa partier.
Men invandrarfientligheten finns mitt ibland oss och rädslan för det främmande hos var och en av oss, i en eller annan form.
Ändå är det just det främmande, exotiska och särskilda som är huvudingredienserna i det svenskaste av allt svenskt.
Visst tål det att tänkas på, när vi njuter av matjessillen, nypotatisen, jordgubbarna och nubben.
Glad midsommar!
Bo Bernhardsson