Bakom ”bidragsfusket” och socialförsäkringarna
Daniel Ankarloo
Med jämna mellanrum dyker larmrapporter om ”bidragsfusk” upp. Nyligen rapporterades det t ex om Svenskt Näringslivs undersökning under rubriken ”95 % av svenskarna kring-går välfärdssystemen”, om det utbredda ”fusket”. Att förneka detta är enligt Stefan Föls-ter och Fredrik Bergström (DN Debatt 2007-10-17) en ”offentlig lögn”. De skriver:
Skärningen mellan den offentliga lögnen och den privata sanningen har skapat instabila välfärdssystem. Periodvis, när den offentliga lögnen kopplar greppet, görs systemen mycket generösa och kontroller avvecklas. Så småningom leder det till ett missbruk som många ser i sin privata omgivning samtidigt som kostnaderna skenar. Det tvingar fram ökad kontroll och besparingar. När missbruket har minskat återgår samhällsdebatten till den offentliga lögnen och förloppet upprepas. När det gäller exempelvis sjukskrivningen har Sverige gått igenom flera sådana cykler.
Detta är en mycket farlig samhällsutveckling. Under den generösa perioden är det många som förleds att luta sig helt mot välfärdssystemen och inrättar sitt liv därefter. När kostnaderna skenar och kontrollen skärps hamnar många av dessa i kläm.”
Förutom den vilseledande beskrivningen av socialförsäkringen som ”bidrag” och ”bi-dragsfusk”, så är det slående hur larmrapporterna om det påstådda ”bidragsfusket” aldrig relateras till utvecklingen i socialförsäkringssystemen. Således riskerar debatten att för-falla till domedagsprofetior om hur systemens ”överutnyttjande” skapar ”instabila väl-färdssystem”, så till den grad att ”systemets legitimitet” hotas. Vi sägs vara inne i ”en mycket farlig samhällsutveckling”. Kostnaderna ”skenar”. Men man letar förgäves efter en redovisning av socialförsäkringarnas allmänna utveckling. Men denna måste göras – för att få en riktig helhetsbild. Ty, den grundläggande frågan är inte ”fusket” som sådant, utan 1) finns det några som helst bevis för att ”fusket” över tid ökar? 2) I vilken mån på-verkar det påstådda fusket socialförsäkringarnas finansiella ställning? 3) Finns det över-huvudtaget några bevis för att kostnaderna över tid ”skenar”?
Varje år publicerar Försäkringskassan statistik över socialförsäkringarna; och med tanke på den bild man riskerar få av den allmänna debatten är det mycket intressant läs-ning. Tabell 1 visar socialförsäkringens kostnader relativt BNP (den samlade produktio-nen i landet till marknadspris) utvecklats de senaste 25 åren.
Tabell 1. Socialförsäkringens utgifter, löpande priser, i förhållande till BNP 1980-2006, miljarder kronor
Årtal utgifter* BNP % till BNP
1980 90,4 548,6 16.5 %
1985 152,4 899,7 16,9 %
1990 257,6 1 433,4 18,0 %
1995 307,6 1 787,9 17,2 %
2000 333,7 2 217,3 15,1 %
2006 436,4 2 837,0 15,4 %
Källa: Försäkringskassan.
*Alla utgifter exklusive ”administrationskostnader”.
Ett antal konstateranden kan nu göras. För det första är socialförsäkringens samlade utgifter relativt sett lägre under hela 2000-talet än det var år 1980. Efter en stigande trend under 1980-talet, har sedan 1990 och framåt de relativa utgifterna i socialförsäkringarna minskat under 16 år. Om den samlade utgiftskvoten relativt BNP år 2006 (15,4 %) hade varit den samma som år 1990 (18 %) skulle socialförsäkringssystemets utgifter år 2006 ha varit 73,7 miljarder kronor större än de faktiskt var. För det andra är det tydligt att samhällets inkomster stiger mycket snabbare än de statliga utgifterna för socialför-säkringen. Under perioden 1980-2006 steg utgifterna i socialförsäkringarna med 349 mil-jarder medan BNP under samma period steg med hela 2 288 miljarder kronor. Ökningen i socialförsäkringsutgifterna motsvarade således ca 15 % relativt den totala BNP-ökningen under samma period. Det är i det ljuset svårt att se att socialförsäkringens utgifter utgör en finansiell börda som blir allt svårare att bära. Med eller utan ”bidragsfusk”.
Men än mer, den absolut största enskilda utgiften i socialförsäkringarna finns i ”eko-nomisk trygghet vid ålderdom” (se tabell 2). I detta system, är det inte speciellt menings-fullt eller ens möjligt att ”fuska”, eftersom det hela handlar om en försäkring som infaller efter arbetslivet, från 65 år och framåt (obs. här räknas inte ”förtidspensioner”; de räknas in i posten ”ekonomisk trygghet vid sjukdom…”).
Tabell 2. Utgifter för ”ekonomisk trygghet vid ålderdom”, löpande priser, i förhållande till BNP 1980-2006, miljarder kronor
Årtal utgifter BNP % till BNP
1980 42,2 548,6 7,7 %
1985 72,5 899,7 8,1 %
1990 115,7 1 433,4 8,1 %
1995 155,2 1 787,9 8,7 %
2000 169,9 2 217,3 7,7 %
2006 221,5 2 837,0 7,8 %
Källa: Försäkringskassan.
Utvecklingen i pensionerna relativt BNP är över de senaste 25 åren odramatisk. Det finns en relativ ökning under de första halvorna av 1980- och 1990-talen, men under 2000-talet minskar utgifterna i förhållande till BNP igen. Idag är pensionsutgifterna i re-lation till BNP obetydligt större än de var 1980. Trots att allt fler pensionärer är berätti-gade till de högre ersättningarna i det gamla ATP-systemet. Det tyder på att det svenska pensionssystemet är synnerligen robust, även löpande år från år, i förhållande till den allmänna ekonomiska utvecklingen. Av en utgiftsökning i hela socialförsäkringssystemet 1980-2006 på 349 miljarder kronor kan drygt 179 miljarder, d v s drygt hälften av hela den löpande utgiftsökningen, tillskrivas kostnaderna i pensionssystemet. Och, som sagt, här finns inget ”ökat bidragsfusk” eftersom pensionärer ska ”luta sig helt på välfärdssy-stemet”. De har liksom redan betalat för det.
Den stora boven i dramat sägs dock vara sjukförsäkringen och ”förtidspensionerna”. Det är här utvecklingen är så alarmerande och ”bidragsfusket” så stort. Här måste väl ändå ”kostnaderna skena”? Svaret finns i tabell 3:
Tabell 3. Utgifter för ”sjukdom och handikapp”, löpande priser, i förhållande till BNP 1980-2006, miljarder kronor
Årtal utgifter BNP % till BNP
1980 34,5 548,6 6,3 %
1985 58,1 899,7 6,5 %
1990 100,3 1 433,4 7,0 %
1995 86,9 1 787,9 4,9 %
1998 74,6 1 987,2 3,8 %
2000 104,3 2 217,3 4,7 %
2003 132,3 2 459,4 5,3 %
2006 137,6 2 837,0 4,8 %
Källa: Försäkringskassan.
I sjuk- och handikappersättningarna är variationerna över tid mer dramatiska än i de övriga systemen. Under 1980-talet följde sjuk- och handikappersättningarna BNP-utvecklingen någorlunda väl (en viss, men inte dramatisk ökning – och om ”bidragsfus-ket” är förklaring, så ”fuskade” Svensson mer under 1980-talet än idag, i vilket fall). Från 1990 och framåt minskar de relativa utgifterna kraftigt. Under perioden 1990-1998 när-mast halveras de relativa utgifterna i systemen: från motsvarande 7,0 % av BNP till mot-svarande 3,8 % av BNP. Sedan dess ökar utgifterna igen – men når inte den nivå de hade under 1980-talet och detta trots t ex de nya utgifterna i LSS från 1990-talets mitt och framåt. Idag är utgifterna för ”ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp” i förhål-lande till BNP betydligt lägre än de var 1980! Om ersättningarna i sjuk- och handikapp-försäkringssystemen varit av samma relativa storlek 2006, som de var 1980, hade syste-men haft utbetalningar som varit drygt 42,5 miljarder kronor mer än vad de faktiskt var.
Utgifterna för föräldraförsäkringen, barnbidrag, VAB o s v, ”ekonomisk trygghet för familjer och barn”, redovisas i tabell 4.
Tabell 4. Utgifter för ”ekonomisk trygghet för familjer och barn”, löpande priser, i förhållande till BNP 1980-2006, miljarder kronor
Årtal utgifter BNP % till BNP
1980 10,6 548,6 1,9 %
1985 18,1 899,7 2,0 %
1990 35,8 1 433,4 2,5 %
1995 51,1 1 787,9 2,9 %
2000 50,9 2 217,3 2,3 %
2006 65,5 2 837,0 2,3 %
Källa: Försäkringskassan.
I ”ekonomisk trygghet för familjer och barn” är utgifterna generellt sett mycket lägre än i övriga system. I förhållande till BNP är utgifterna sedan 1990 i princip konstanta.
Så låt oss då låtsats om att ”bidragsfusket” existerar, ja, t o m att ”95 % av svenskarna kringgår välfärdssystemet”. Har detta lett till ökande relativa utgifter i systemen den se-naste 25-årsperioden? Svaret är NEJ! Och än mer, i sjuk- förtidspensions- och familjeför-säkringssystemen har kostnaderna sammantaget faktiskt relativt sjunkit. Hur är detta ”en farlig samhällsutveckling”? Hur är detta ”instabila välfärdssystem”? Och även om nu ”fusket” skulle ha ökat de senaste 25 åren, så har utgifterna i systemen generellt sett minskat relativt BNP. Speciellt dramatisk är minskningen i sjukförsäkringarna under i princip hela 1990-talet, en minskning som till idag inte har vänts till utgifter som relativt sett motsvarar dem under 1980-talet. Så var är bevisen?
Dessutom, Försäkringskassan konstaterar själv att i socialförsäkringssystemet som helhet 2006 översteg inkomsterna utgifterna med 119 miljarder kronor (Försäkringskas-san analyserar 2007:5, s. 44). 119 MILJARDER KRONOR i ”överskott” år 2006 i social-försäkringarna. Hur är det ”instabila välfärdssystem”? Och 119 miljarder kronor – det ska relateras till de ca 20 miljarder i ”fusk”, eller mer precist ”felaktiga utbetalningar”, i systemen som Försäkringskassan själv misstänker. Inte ens om de undervärderar beloppet med knappt 600 % skulle ”fusket” göra underskott i systemet. Och i ett system som har utgifter på 447 miljarder kronor, är 20 miljarder i misstänkta ”felaktiga utbetalningar” drygt 4 %. Onödigt, kan tyckas, men knappast ”samhällsfarligt”, eller ett undergrävande av ”systemets legitimitet”. (A-kassornas utgifter var år 2006 för övrigt 43,7 miljarder kronor, d v s motsvarande 1,6 % av BNP, samtidigt som A-kassesystemet gick med 3,2 miljarder kronor i överskott samma år). Om välfärdssystemen trots detta mister sin legi-timitet, har det inget med den finansiella utvecklingen i socialförsäkringssystemet att göra, utan mer med den obalanserade bild om ”bidragsfusket”, som pumpas ut i det of-fentliga rummet. När denna vilseledande beskrivning dessutom tas till intäkt för att stra-ma åt i systemen, höja egenavgifterna i A-kassan, och direkt jaga de som blir sjuka, ut-slitna och arbetslösa av ett allt hårdare arbetsliv, då blir det hela direkt oaptitligt.
Daniel Ankarloo är fil dr i ekonomisk historia, lektor i socialt arbete med inriktning i socialpolitik, Malmö Högskola.