Möt Aya

Hej! Jag heter Aya.

Jag bor i ett av Sveriges utsatta områden. På denna plats har jag bott hela mitt liv, jag vet inget annat än att växa upp här. Min stadsdel har förändrats under åren, när jag var liten var den här platsen något helt annat. Nu har kriminaliteten ökat. Många skulle säga att de känner sig otryggare.

Vi som växer upp här känner oss mer utanför samhället än de som växer upp i rikare stadsdelar. Många här bor trångt, har oftare arbetaryrken, alla har inte samma ekonomiska förutsättningar. Det är många som sitter hemma sjukskrivna, arbetslösa och inte kan språket. Här har skolor lagts ner och vi hade dans i centrum, men nu är det borta. Geografiskt bor vi i mitten av allting, men vi är ändå i utkanten.

Vissa har haft kaosartade uppväxter med frånvarande pappor. Det är så frustrerande att se att samhället inte har gett alla samma chans att lyckas. Många av mina gamla klasskamrater gick inte ut med gymnasieexamen och har hamnat i missbruksproblematik eller gängkriminalitet i tidig ålder. Många skulle säga att de inte kände sig sedda. Jag får höra från dem ”att jag inte lever till 25”. Så fort jag får en notis från Aftonbladet att någon är skjuten tänker jag alltid att det kan vara någon jag känner.

Jag pluggar nu i ett rikare område. Där bor folk i gigantiska hus värda flera miljoner och mina klasskamrater får bostadsrätter i 16-årspresent. Kontrasterna är enorma gentemot högstadietiden jag hade. Jag har bättre förutsättningar än många andra här, jag har utbildade föräldrar som talar språket väl och jag har alltid fått hjälp hemifrån. Alla har inte haft samma tur, jag är en på miljonen.

Många unga saknar framtidstro i dessa områden. Den framtidstron finns inte här, politikerna skiter i oss. Det är mycket frustration och hopplöshet. Folk behöver ett jobb att gå till, en fungerande skola, ett fungerande centrum och fritidsgårdar. Man behöver väcka framtidstron och hoppet. Unga måste få känna sig delaktiga i samhället.