Partiledardebatt i riksdagen 12 juni - öppningsanförande

Herr talman!

Om sex månader går vi in i ett nytt decennium.

Förra seklets 20-tal var avgörande i svensk historia.

Sverige tog sina första, stapplande, demokratiska steg.
Men ojämlikheten var skriande.

Som Per Albin Hansson påpekade:

”Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter,
men socialt består ännu klassamhället.”

* * *

Nu har vi njutit hundra år av demokrati.

Många som lyssnar idag,
från gamla jordbruksgårdar och arbetarhem,
lever liv som våra mor- och farföräldrar aldrig ens kunnat drömma om.

Det kan varje svensk,
som engagerat sig i sitt samhälle,
vara stolt över.

Men herr talman,
socialt består ännu klassamhället.

* * *

Det är nu upp till denna kammare,
att avgöra om det nya 20-talet ska bli ett steg tillbaka,
eller ett nytt språng mot jämlikheten.

- Ska en undersköterska i 20-talets klassamhälle känna ångest över den pension som väntar,
och på löpsedlarna se bolagstoppar fladdra förbi,
som tjänar 358 000 kronor – per dag?

Ska en rörmontör på landsbygden,
se hur det saknas resurser att hålla uppe vårdcentraler och förlossningsmottagningar,
och samtidigt betala bolåneräntor,
till fyra storbanker som gör en årlig vinst på 112 miljarder?

Ska en begåvad men fattig tjej,
få följa på Instagram hur hennes jämnåriga kliver in på Oxford eller Sorbonne, och samtidigt veta att hennes egen lokala gymnasieskola kan läggas ned så fort vinsten viker?

Dagens klassamhälle är inte identiskt med 1920-talets.

Men snus är snus,
och orättvisa är orättvisa,
om än i ny förpackning.

Så Sverige ska svara nu som vi gjorde då:

”Dessa skriande orättvisor måste bort.
Alla svenska barn måste ha samma startmöjligheter,
alla landets söner och döttrar måste beredas möjlighet att här icke blott kunna skapa sig en god försörjning,
utan också njuta allt det goda, som gör livet mänskligt rikt.”

* * *

Och jag ser bara en huvudsaklig lösning:

Större social rättvisa,
genom en massiv och landsomfattande välfärdsoffensiv.

Att vi strävar mot folkhemsidealet igen,
utan kelgrisar eller styvbarn.

Och bygger ett starkare samhälle,
- som inte nöjer sig med att 350 000 fler har börjat jobba under de senaste åren,
utan fortsätter göra så att fler kan komma hem till sina älskade och säga: ”Ja, jag fick det!”
Och sen stolt går till det arbete, som ligger till grund för hela vår välfärdsmodell.

- Ett starkare samhälle, där vi använder vår välskötta ekonomi,
till att också få fler välskötta vårdcentraler,
fler välbemannade polisstationer,
fler välkomnande ålderdomshem.

- Ett starkare samhälle, som gör att de som anordnar pubkväll på hembygdsgården,
som fixar fikat på vägföreningens årsmöte,
som är med och lyfter sin bygd,
också känner stödet från ett samlat land.

* * *

Jag säger inte att det kommer bli lätt.

Tvärtom, det kommer kräva hårda prioriteringar,
och ett nära samarbete med alla landets kommuner och regioner,
även dem som styrs av mina hårdaste politiska motståndare.

Men det är nyckeln för nästan allt det vi vill uträtta.

- Ta klimatomställningen.
Den kan bara klaras och få folkligt stöd,
om den kombineras med social rättvisa.

- Ta gängkriminaliteten.
Nästintill varje dag ser vi dessa grymheter. Sprängdåd. Skjutningar. Vi ska bura in dessa kriminella en efter en. Fem gånger fler häktas nu för grovt vapenbrott, fler kameror kommer upp. Men kriminaliteten kan bara slitas upp med rötterna,
genom att en stark polis kan samarbeta med stark socialtjänst och starka skolor,
som gör att gängen inte kan rekrytera nya unga.

- Ta segregationen.
Sveriges väg framåt är nu inte stor migration,
utan starkare integration.
Och ska vi klara den – krävs både höga krav:
på att jobba, lära sig svenska, och bli del av samhället
– och lika stora möjligheter:
till yrkesutbildning, språkutbildning, och jämlika livsvillkor.

Så – ja, att prioritera välfärden är en svår uppgift.
Men det är den uppgift jag axlar.

Det är ju hela målet med vårt regerande,
anledningen till vårt förhandlande och kompromissande:

Att streta på, för att bygga just detta starka samhälle.
Som har kraft ett ge lika stor trygghet och lika stora livsmöjligheter,
om du så bor i innerstad, förort eller bruksort.
Som präglas av förståelse, respekt och hjälpsamhet människor emellan.

Om någon tvekar på att det är möjligt,
minns då – att vi tog ett land med hungerkravaller och minnen av massemigration,
och byggde en världsledande välfärdsstat.

Nog kan då ett av världens rikaste och mest utvecklade länder,
återigen samla sina krafter – och se till att vi kan leva i en så stor jämlikhet, frihet och solidaritet,
att vi återigen slår världen med häpnad!

* * *

För, herr talman,
vi firar hundra år av demokrati.
Men socialt består ännu klassamhället.

Ännu kvarstår vår uppgift,
att se till alla landets söner och döttrar,
kan njuta allt det goda, som gör livet mänskligt rikt!
Uppdaterades senast: 13 juni 2019