Linjetal - sjukvård

Stefan Löfvens linjetal om sjukvården på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Den 26 februari 2018.

Observera att det talade ordet gäller!

Vänner,
jag har ett motto, som kanske låter enkelt, men som är avgörande för att bära det ämbete jag har. Det är: ”Samhället går att förändra”.

För några år sedan, såg vi hur arbetslösheten växte, skolresultaten sjönk, och Sveriges ekonomi gick med stora underskott.

Idag pressas arbetslösheten tillbaka, och vi har den lägsta ungdomsarbetslösheten på 15 år. Samtidigt ser vi äntligen allt bättre skolresultat, och överskott i ekonomin. Det visar på den inneboende styrkan som finns i Sverige, och det visar detta enkla faktum: samhället går att förändra.

Nu behöver vi använda den här styrkan till att öka tryggheten. Problemen med den grova brottsligheten, med segregationen och de uppenbara bristerna i välfärden, kan verka svåra och ogripbara. Men vi kan lösa dem, om vi tar oss an dem på samma sätt som vi alltid gjort: Tillsammans.

Därför kommer jag nu steg för steg att lansera det mest omfattande trygghetsprogrammet i Sveriges moderna historia. Och idag vill jag börja med att dra upp riktlinjerna för en utav våra främsta trygghetsfrågor: Sjukvården.

* * *

Därför att sjukvården hanterar våra mest ömtåliga ögonblick i livet. Ögonblicket då du kanske upptäcker att något känns fel i kroppen, en knöl, en huvudvärk som inte släpper. Är det cancer? Är det ingenting? Ögonblicket, då drömmen om föräldraskap äntligen ska slå in, värkarna har börjat, ett nytt liv är på väg. Ögonblick, då du tappar fotfästet eller livet ter sig alltför svart, när du behöver människor som drar dig upp.

Det är denna ömtålighet, som gör att vi ska ge sjukvård efter behov, inte efter ekonomisk styrka. Din plånbok kan få bestämma vilka kläder du köper eller vilken bil du kör, men den ska aldrig få avgöra när själva livet står på spel.

* * *

Svensk sjukvård har också stretat sig fram till en världsledande position.

Den är känd för att leverera en jämlik tillgång på avancerad hälso- och sjukvård, och medicinska resultat i världsklass. Enligt en långtidsstudie som presenterades i The Lancet förra året, så presterar den svenska sjukvården fjärde bäst i världen, endast slagen av Island, Andorra och Schweiz.

För det ska vi tacka svenska folket, alla som bidragit till den svenska modellens sjukvård och generella välfärd. Och vi ska tacka varje sjuksköterska och undersköterska, varje läkare och psykolog, varje fysioterapeut och arbetsterapeut, varje medicinsk sekreterare och vårdnära administratör, varje sjukvårdsanställd som jobbar varje dag – och ofta många nätter, för att förbättra och rädda sina medmänniskors liv.

När vi säger att vi är stolta över svensk sjukvård, så är det era enorma insatser vi är stolta över.

* * *

Men svensk sjukvård står nu inför samma utmaningar, som vi kan se runt om i hela den industrialiserade världen. De har till stor del skapats av positiva förändringar.

Vi lever längre. Vissa forskare menar nu att hälften av de som i år börjar förskoleklass i Sverige kommer bli över 100 år gamla, och till och med att den första tvåhundraåringen redan kan vara född.

Ny teknik och nya banbrytande behandlingar förkortar ständigt listan över dödliga diagnoser. Numera inser också allt fler att det inte är hedervärt eller sunt att lida i tysthet, om det så är av depression, förlossningsskador eller prostatabesvär, utan att det är rätt att söka hjälp.

Det skapar förväntningar och behov som varje samhälle behöver möta. Men jag vill mer med sjukvården. Min ambition är högre. Jag vill att svensk sjukvård ska kunna fortsätta att stundtals förbluffa världen med vad som går att uppnå.

Därför vill vi samla hela Sverige för att ta oss an de tre mest centrala problemen inom sjukvården idag: Väntetiderna. Ojämlikheten i vården beroende på vem du är och var du bor. Och personalens arbetsvillkor.

* * *

Jag vill börja med väntetiderna.

När man ser sammanställningarna över människor som får vänta på livsavgörande behandlingar och operationer, så är det ju omöjligt att inte känna: Tänk om det var någon jag älskade? Jag skulle räkna timmarna, minuterna, sekunderna.

Det är också såhär: Om oron för väntan breder ut sig, då söker sig de som har råd en annan lösning. Då ökar viljan att försöka köpa sig förbi kön. Då faller hela tanken med den generella välfärden: Att den bästa sjukvården skapar vi tillsammans.

Därför behöver väntetiderna inom sjukvården kortas drastiskt. När du är som svagast, ska vår gemenskap vara som starkast.

* * *

Den förra regeringens kömiljard var en god tanke, med en mindre lyckad utformning: Att ge en bonus till landsting som kunde visa på kortade köer, gjorde att det allt för ofta blev statistiken som man försökte ändra på, och inte köernas egentliga orsaker. Mot slutet av försöket såg vi också hur köerna återigen började växa.

Därför tänker vi annorlunda. Nu attackerar vi inte köstatistiken, utan köernas grundorsaker.

Jag vill ge exempel inom två sjukvårdsområden. Det första är cancern.

Om 20 år beräknas svensk sjukvård diagnosticera 100 000 nya cancerfall per år, utöver alla de som redan tidigare lever med en cancerdiagnos. Därför genomförs nu ett stort arbete för att införa standardiserade vårdförlopp, så att varje patient får behandling på det snabbaste och mest effektiva sättet – oavsett var i landet man vårdas.

Så vill vi gå vidare. Vi ska fortsätta att utveckla de regionala cancercentrumen, ge stöd åt att snabba på diagnosticeringen, och sätta in nya insatser för tidig upptäckt av den snabbast ökande cancerformen just nu: malignt melanom.

Detta arbete kan inte vänta. Ingen ska behöva räkna veckor i vanmakt. Sverige ska ha en cancervård som är lika snabb som den är världsledande.

* * *

Samtidigt behöver vi göra ett lika stort arbete inom ett annat stort folkhälsoproblem: psykisk ohälsa. Det är mitt andra exempel.

Sjukskrivningarna för psykisk ohälsa bland vuxna arbetande har ökat med 129 procent sedan 2011. De utgör nu nästan hälften av alla pågående sjukskrivningar. Det är 77 000 människor. Som en medelstor svensk stad.

Den tidigare stupstocken i sjukförsäkringen kunde tvinga folk att leva på försörjningsstöd,
men den kunde inte göra folk friska. Vi behöver istället göra upp med det osunda klimatet på hela arbetsmarknaden.

De onödiga, ineffektiva och ovärdiga förhållanden som tär och sliter ut: Oregelbundna och oreglerade arbetstider. Mobbing på arbetsplatsen. Ett gränslöst arbetsliv utan verklig ledighet. Omänskliga arbetsbördor.

Och hårdast slår pressen i arbetslivet mot välfärdens anställda, i en offentlig sektor som varit underfinansierad i många år. De välfärdssatsningar vi gjort som regering, som legat till grund för 100 000 fler anställda i välfärden, är därför inte ett mål – utan en början.

Det är de bakomliggande faktorerna vi ska ge oss på. Psykisk ohälsa i arbetslivet bekämpas inte genom att ge människor svårare liv, utan förbättring i nuet – och hopp inför framtiden.

* * *

Och jag fick aldrig några egna barn, men jag kan bara tänka mig hur det är att se det barn, som man sett ta sina första steg, säga sina första ord, det barn man älskar och oroar sig för mest av allt, dras ned i en depression, ätstörningar, självskadebeteende.

Det finns goda krafter som kan fånga upp unga som mår dåligt: Barn och ungdomspsykiatrin. Elevhälsan i skolan. Ungdomsmottagningarna. Och studenthälsan i våra universitets- och högskolestäder.

Jag vill fortsätta att stärka de här krafterna. Sedan 2014 har vi i princip fördubblat de statliga satsningarna på psykiatri och psykisk hälsa, och under de kommande åren ökar vi insatserna ännu mer. Det är mitt vägval.

Oavsett om det gäller cancer, psykisk ohälsa, eller var än köerna växt sig långa, ska vi förkorta väntetiderna. Inte genom sifferexerciser som ger bättre resultat på pappret, utan genom riktade resurser och reformer, som ger bättring i våra liv.

* * *

Det andra centrala problemet är att jämlikheten i vården är hotad.

Var du är född, hur mycket du har studerat och hur mycket du tjänar, har fortfarande en enorm påverkan på hur länge du lever. Enligt en uppmärksammad studie från 2014 kan det skilja 18 år i förväntad livslängd, mellan en person med kort utbildning i Stockholms mest utsatta områden, och en högutbildad i de rikaste villakvarteren.

Ser man till statistiken blir en sak smärtsamt tydlig: Klassamhället är dödligt.

* * *

Därför är arbetet mot ojämlik hälsa, också ett arbete mot ojämlikheten i sig: Genom en bättre förskola, skola, och sociala investeringar som gör att varje barn kommer rätt från början. Genom jobb och egen försörjning, så varje vuxen både kan kräva sin rätt och göra sin plikt.

Men för att bekämpa klasskillnaderna inom hälsa, behöver vi också använda oss av de folkhälsoverktyg som allt för ofta lite slängigt avfärdas som moraliska pekpinnar.

Att stödja hälsosamma matvanor, motverka stillasittande och uppmuntra till motion. Att hjälpa människor ut ur drogberoende, och förhindra att fler unga börjar missbruka. Att begränsa alkoholens skadliga påverkan, och systematiskt arbeta mot att nå ett rökfritt Sverige.

Och, framför allt: Vi kan inte ha vårdsystem som ger gräddfiler till den med privat sjukvårdsförsäkring, eller där det är lysande lönsamt att boka läkartid åt en höginkomsttagare med snuva – men inte åt en multisjuk garantipensionär.

Vi kan inte ha folk som sitter i timslånga köer på akuten, för att de känner att det är det enda sättet att få träffa sjukvårdspersonal. Vi kan heller inte ha ett vårdsystem där kvaliteten på din vård och behandling avgörs av vilket landsting du bor i, eller där du som bor långt ifrån ett sjukhus måste undra om du får hjälp i tid om det kramar åt i bröstet eller vattnet går.

Ingen ska behöva oroa sig för om ambulansen hinner fram, till mig, till mitt barn eller till mina föräldrar. Samhället ska garantera en ambulanstäckning oavsett var du bor. Vanliga ambulanser som kommer fram i tid, och fler ambulanshelikoptrar där avstånden är för stora.

När vi säger ”Hela landet ska leva”, menar vi det i alla bemärkelser.

* * *

Därför krävs också att vi tar tag i den underutbyggda primärvården. Jag vill förstärka vårdcentralerna, utöka deras öppettider, utveckla arbetet med mobila vårdteam och stödja hela kedjan av nära vård. Jag vill att du som patient ännu snabbare än idag ska få hjälp på din vårdcentral när du behöver det. Redan inom tre dagar ska du få en medicinsk bedömning av den legitimerade yrkesgrupp som bäst passar dina behov.

Men – om du drabbas av en riktigt allvarlig eller komplicerad sjukdom, då är det viktigaste att du kommer till den mest erfarna expertisen inom det området. Då krävs en specialiserad vård, där den absolut högsta kvaliteten säkras på utvalda nationella centrum. Så ska det vara. Det räddar flest liv. Det vet ni här på Akademiska.

Därför vill jag också försvara universitetssjukhusens ledande position som förmedlare av den mest högspecialiserade vården och spetsforskningen. De ska inte få privatiseras – om det så är helt eller delvis, och de ska aldrig lämnas åt ekonomiska experiment.

* * *

Och jag ser fantastiska möjligheter i den digitala utvecklingen.

Det går att skapa trygghet med ny teknik, inte bara för att byta ut gamla krångliga IT-system, underlätta uppföljningen av medicinska resultat, och förbättra forskningen.

Det finns också en stor potential i digitala vårdbesök. Men detta är ett löfte från min regering: Vi ska styra upp utvecklingen, så att den nya tekniken inte dränerar den övriga sjukvården på resurser. Rätt kontrollerad och reglerad, kan tekniken revolutionera vården.

Som vi brukar säga inom verkstadsindustrin: ”Det är inte den nya tekniken vi ska vara rädd för – det är den gamla.”

* * *

Så kommer vi då till det tredje problemet: Personalens arbetssituation.

Jag vet att många av er har sökt er hit just för att ni vill jobba med människor. Men jag vill aldrig att vi, som samhälle, ska se sjukvårdsyrkena som en uppoffring för det allmännas bästa.

Jag vill att unga ska söka sig till sjukvårdsyrken och vilja stanna där, både för känslan av att göra något viktigt, men också vetskapen om att de får ett utvecklande jobb med bra arbetsvillkor.

Där är vi inte idag.

Känslan av att få lägga kraft på onödiga saker, att få jaga runt efter en vårdplats åt sin patient, eller aldrig få tid till återhämtning och vila, den är kvävande, den är knäckande,
den skapar konflikter och den får folk att lämna yrket.

Först och främst ska ni få jobba med ni utbildat er för. Alldeles för många av er vittnar om att ni får lägga tid på så mycket annat än patienterna.

Därför är det viktigt att vi fortsätter får fram extratjänster, vårdnära servicepersonal och vårdadministratörer, som kan vara med och samarbeta, avlasta, och ge mer tid för medicinsk behandling och omvårdnad.

Vi vill också stärka undersköterskans roll, och öka rekryteringen till yrket. Därför behöver yrket som ett första steg regleras, och vi utreder just nu om det ska ske genom en legitimation, skyddat yrkestitel eller på annat sätt. Fler undersköterskor kan bidra till att öppna fler vårdplatser, och skapa de effektiva vårdteam som vi alla vet att sjukvården kräver.

Det vet vi alla: Den främsta sjukvården levereras inte av enskilda proffs, utan tätt sammansvetsade lag.

* * *

Jag vill också göra upp med avarterna i det som under de senaste åren gjort ”New Public Management” till ett skällsord: Tanken att arbetet ska styras in i detalj av byråkratin. Avprofessionaliseringen som gör att sjukvårdspersonalens egen bedömning inte gäller längre, utan ni blir i-kryssare av rutor. De stora drömmarna om att avancerade ersättningsmodeller ska lösa alla sjukvårdens problem.

Men vi ska inte låta pendeln svänga för långt, så vi kommer tillbaka till de problem de här reformerna var tänkta att lösa. Framför allt ska vi inte begå misstaget att genomföra stora förändringar över era huvuden.

Den tillitsstyrning jag vill se, byggd på förtroende för professionerna, ska självklart kompletteras med dialog, uppföljning, och god kontroll över resursutnyttjandet.

Men riktningen är tydlig. Sjukvården ska styras av professionernas kunnande – inte byråkratins stelhet. Ni som är proffs ska få vara proffs.

* * *

Men vänner, och detta är min främsta poäng när det kommer till svensk sjukvård:

Alla dessa tre centrala problem – väntetiderna, ojämlikheten och personalens arbetssituation – kommer kräva många olika mindre lösningar, men de har en stor lösning gemensamt: Att vi anställer tillräckligt med personal.

Så länge vi har personalbrist kommer sjukvården plågas av långa väntetider, ojämlik vård runt om i landet, och vårdpersonal som stressar sig sjuk.

Det är här jag vill sätta in den största kraftsamlingen.

Genom att bygga ut både högskoleutbildningarna och yrkesutbildningarna,
så att fler kan välja vården som arbetsplats. Genom att göra det lätt och smidigt att vidareutbilda sig inom sin anställning, och satsa på snabbare validering av utländska sjukvårdsutbildningar, så vi fortare kan fylla luckor. Genom att skapa bättre anställningsvillkor och en sundare arbetsmiljö, så att vårdpersonalen får ett hållbart yrkesliv att utvecklas och växa i, och fler lockas till yrket.

Och redan idag lanserar jag ett arbetsmiljölöfte tillsammans med mina socialdemokratiska kollegor i kommunerna och landstingen, till alla er som jobbar i vården och omsorgen. Vi ska få upp bemanningen, få ned sjukskrivningarna och personalomsättningen, och leverera arbetstider och arbetsorganisation som ger friska arbetsplatser.

Vårt mål är 14 000 fler vårdanställda till år 2022.

Det är ni som bär den svenska sjukvården på era axlar. Jag vill att ni blir fler.

* * *

Så, vänner. Kommer vi att lyckas?

Kommer vi kunna anställa 14 000 fler, och försvara Sveriges position som en världsledande sjukvårdsnation? Svaret är det bistra: Ja självklart – om vi är redo att betala för det.

Regeringen har ökat de statliga satsningarna på hälso- och sjukvården med 13 miljarder under de senaste fyra åren. För att förbättra för personalen, för att ge patienterna en snabbare och mer sammanhållen vård, och för stärka upp där behoven varit som störst, bland annat inom cancervården, förlossningsvården och psykiatrin.

Bara mellan 2017 och 2018 har vi ökat de här satsningarna med 5,5 miljarder – och vi har avsatt nya miljardbelopp för 2019 och 2020. Det är i den riktningen vi ska fortsätta.

Dagens situation har gjort det alldeles för tydligt vad ett överilat fokus på skattesänkningar kan leda till, i form av bristande kompetensförsörjning, och minskat antal anställda i välfärden per capita. Till och med nationalekonomer som länge förordat olika skattesänkningar, meddelar nu att anställningar i välfärden måste prioriteras.

Jag vill fortsätta att sänka skatten för pensionärerna, eftersom det är en viktig rättviseprincip att lön och pension ska beskattas lika för alla. Men den stora styrkan i svensk ekonomi behöver nu främst av allt användas till att visa: Ja - samhället går att förändra!

Så att tryggheten i vår gemenskap alltid finns där under livets mest ömtåliga ögonblick. När livet ter sig alltför svart. När något känns fel i kroppen. När värkarna sätter in och ett nytt liv är på väg. Då ska vi alla kunna känna stödet av ett helt samhälle, där vi håller ihop, och finns där för varandra.

Ett samhälle där ni har kunskapen, kraften och kollegorna som krävs, för att fortsätta göra det ni gör varje dag: underverk, i det stora och i det lilla.

Tack.